David Byrnes generösa show lyser upp hela Manhattan
NEW YORK. Ring nån.
Även ni i Sverige måste få uppleva den David Byrne-show som en magisk vardagskväll lyser upp hela Manhattan och senare i vinter tas på turné i Europa.
Det är på anrika Radio City Music Hall David Byrne uppträder och redan när jag, i en höstskymning som gjord för framstående poeters yttersta ansträngningar, anländer till de myllrande kontorskvarteren runt sjätte avenyn vid 50:e och 51:a står det klart att en kväll värd att minnas väntar.
Ja, det har jag väl i och för sig föreställt mig även tidigare. Enligt min mening hör nya albumet ”Who is the sky?” till det bästa den numer 73-årige och älskvärde kufen gjort – inräknat allt med Talking Heads – och dylika triumfer följs ofta av korresponderande live-framträdanden.
Men det är något med atmosfären på de fullpackade trottoarerna som ställer löften utöver det normala. Byrne är på hemmaplan nu, i sitt New York, och hans publik – hans människor – har slutit upp för vad de uppenbarligen ser som ingenting mindre än en helig högtid.
Just en sådan blir det också. De – well, vi – får allt som står på önskelistan. Byrne fokuserar inte bara på de färskaste sångerna, även om de hade räckt långt vad mig anbelangar, för exempelvis ”Everybody laughs” är en sensation (som jag nu går och nynnar på oavbrutet). Uppbackad av ekvilibristerna i Ghost Train Orchestra varvar han dem med de tyngsta favoriterna från 1977 och framåt; bland annat en superbt suggestiv ”Psycho killer”, en ”Strange overtones” len som silke, en glädjesprakande ”(Nothing but) Flowers”, en ”Once in a lifetime” som ”flimrar” på exakt rätt vis och en ”Life during wartime” som svänger så saftigt att skraporna i hela Rockefeller center svajar.
Fast som det heter i det sistnämnda knallskottet:
”This ain’t no Mudd club, or CBGB”…
Det är inget dekadent ”röj” direkt. Sånt är vi i bänkraderna för gamla för. Istället spinner vår gränslöst kreative ciceron vidare på det både lekfulla och optimistiska temat från ”Who is the sky?” och skapar ett glädjens lilla väckelsemöte.
– Love and kindess is the most punk thing right now, förkunnar han från scenen och så kan man förstås se det.
Under den epok David Byrne hjälpte till att forma för ett halvt sekel sedan var det med uppkäftighet och arrogans och skrän de som inte hörde till utmanade den tänkta bourgeoisien. Nu, i tider av skoningslösa motsättningar och ett allmänt tilltal lika aggressivt som den uppretade kamphundens skall, är vänlighet kanske rebellens främsta redskap.
Showen lyckas även visuellt accentuera den sortens stämningar. Idéerna från Broadway-föreställningen ”American utopia” – som jag vill minnas att jag också talade i tungor om i en sån här spalt för några år sedan – går igen; Byrne och de många musikerna rör sig, och dansar, på en helt avskalad scen medan väldiga projiceringar – till exempel av artistens egen lägenhet! – får bilda kittlande fond.
Ljuvligt är det.
Byrne ska nu ta detta framträdande på turné i resten av USA och därefter Australien. Sedan kommer han till Europa – men ännu så länge ingår Sverige olyckligt nog inte i turnéplanen.
Det måste det bli ändring på. Ring skivbolag, ring arrangörer, utlys generalstrejk om så krävs. En upplevelse som denna får konungariket inte missa.
ORSAKER TILL EXTAS
•David Byrne – Life during wartime (Livenummer)
– Allra, allra bäst på Radio City Music Hall
•One battle after another (Film)
– Bioupplevelse av en sort som blivit väldigt sällsynt
•Just Mustard – We were just there (EP-spår)
– Betagande, lätt störigt indie-stök.