Stjärnorna gör New Yorks nattliv roligare med sina barer
NEW YORK. Sambandet mellan Michael Imperiole från ”Sopranos” och Americana-drottningen Lucinda Williams kanske inte ter sig glasklart.
Ändå måste båda vara med i denna spalt eftersom de spetsat New Yorks nattliv med varsin bar som skiljer sig åt lika drastiskt som italiensk cannoli och cajun-stuvning från Louisiana men på olika sätt gjort allting roligare.
Ja, med Scarlet Lounge på Upper West Side skulle jag rentav vilja påstå att Michael Imperiole står för sin största bedrift sedan han porträtterade Christopher Moltisanti i tidernas bästa tv-serie.
Men nej, det är ingen Bada Bing han öppnat, om någon nu hoppades det. Det är en intim liten cocktail-lounge som knyter ihop nuet med svunna New York-epokers elegans och upphöjdhet.
Den art deco-inspirerade inredningen, stämningen, drinkarna, servicen och inte minst musiken erinrar alltsamman om det förra 20-talet och med en rykande ”Smoked boulevardier” i näven och sinnligt svängiga Duke Ellington- och Louis Prima-nummer i öronen lyckas jag åtminstone för några ögonblick övertyga mig själv om att jag befinner mig i en nattklubbsscen i en film som ”Stormy weather” eller på Humphrey Bogarts gin joint i Casablanca.
Illusionen bryts av min egen och andras uppsyn runt baren. Vi är inte precis klädda som Jay Gatsby, har glömt att vattenkamma kalufserna och fick vi röka skulle vi näppeligen göra det med snajdiga munstycken.
Men ändå, det är en lisa att sitta där några timmar. Moltisanti bjuder på en lika oförglömlig upplevelse som när han och Paulie Walnuts gick vilse i Pine barrens.
Var dock försiktig med nämnda boulevardier – en brygd på bourbon, vermouth, campari och choklad (!) som de bokstavligen tänder eld på. Det är krut i den. Dagen efter hör mitt sällskap – vi kan kalla honom Johan – av sig och stönar om att han håller på att dö.
Så kan det gå.
På Lucinda’s tvärs över Manhattan, i East Village, brinner det inte i några fancy drinkar, för stället Lucinda Williams – en av samtidens mest framstående singer-songwriters inom det som brukar kallas Americana – öppnat i hörnet av Avenue A och 11:e gatan är en anspråkslös honky tonk.
Det hade man inte kunnat föreställa sig i de kvarteren för något decennium sedan, det var för dess punkiga edge man sökte sig till East Village och än mer specifikt Alphabet City, men här har vi nu en tvättäkta, helt autentisk Nashville-sylta – komplett med George Jones och Loretta Lynn i högtalarna, Moonpie på hyllor i baren, väggarna nerlusade av bilder på countryns stora, ett dansgolv och en liten scen.
Under mitt premiärbesök står en en fin liten ensemble som kallar sig Groover’s Paradise – efter Doug Sahm-albumet med samma namn, får man anta – på den scenen och spelar mjuk trad-country och framför dem dansar gästerna så flisorna flyger i parketten.
Jag lovar, det är precis som på Robert’s Western World i Nashville och hjärtat slår kullerbyttor i bröstkorgen
– Jag borde följt med, muttrar Johan när jag lämnar rapport.
Well, det kommer fler tillfällen – bara han bryter det stenhårda nykterhetslöfte den där brinnande chokladen tvingat fram…– för såväl på Lucinda’s som på Scarlet Lounge tänker jag bli stammis.
ORSAKER TILL EXTAS
•David Byrne – Who is the sky (Album)
– Ja, jag får lov att insistera…det här är så väldigt inspirerande fantasifullt och bra.
•Alabama Shakes – Another life (Singel)
– En återkomst värd att vänta på.
•Bradley Coopers Philly cheesesteaks
– Bara ett kvarter från nämnda Lucinda’s kränger filmstjärnan stans godaste mackor i hålet i väggen Danny & Coop’s cheesesteaks.