Anton Ewald: ”Jag anstränger mig varje dag för att må bra”
Stor intervju med artisten om: Karriären, kärlekslivet och hur han egentligen mår i dag
Publicerad 2026-04-25 16.57
”Anton, det är ingen som kommer tycka synd om dig. Prata inte om det”.
Det är orden som Anton Ewald fick höra från folket runt sig när han var på botten.
I dag mår han bättre, men kämpar fortfarande.
– Sanningen är att jag fortfarande mår skit, till och från.
Innan Anton Ewald, 32, hinner ta emot oss i sitt hem i en pittoresk del av en söderort i Stockholm har hunden Astrid sprungit ut och entusiastiskt hälsat på oss. Anton Ewald bor också här med katten Tusse, som är ute på äventyr när intervjun äger rum.
– De båda är adopterade. Vi ligger alla tre och gosar på nätterna, säger Anton Ewald och ler stort.
Han tog nyligen över samma boende som han växte upp i och är i full gång med en större renovering, bland annat för att bygga en studio.
– De senaste fyra åren känns det som att jag bara har stått på en teater eller turnerat runt i Sverige. Nu när jag har ett litet uppehåll på ett par månader ska jag försöka passa på. Och inte bara det, jag bodde här tillsammans med min sambo, min ex-sambo. Så nu gör jag den här lägenheten för första gången till min egen, vilket är spännande och känns skitkul. Men det är också lite överväldigande, jag har så mycket att ta tag i. Och jag har en hel trädgård som ser ut som skit också.
Sedan hur länge är du inte sambo längre?
– Oj, när gjorde vi slut? Jag vill säga fyra månader sedan.
Har du hunnit känna på singellivet någonting?
– Nej, egentligen inte. Du vet, hund, katt, jobb. Jag har inte varit på speciellt mycket dejter och sådant. Jag tänker att det kommer framöver, säkert. Men just nu är jag bara, du vet. ”Okej. Var är jag, vem är jag? Nu kör vi”.
Det förhållandet varade i fyra år.
– Innan jag gick in i det förhållandet så kom jag också ifrån ett förhållande som varade i sju, eller var det kanske åtta, år.
Looks med åren, det bleknar bort. Vi ska alla bli gamla och skrynkliga
Som till och med var ett äktenskap?
– Precis, vi var gifta i fem av de åren. Så ja... Jag har ju inte varit själv på väldigt länge. Som svar på din tidigare fråga, om jag vill vara singel... Ja, men jag tror det. Jag tror att jag vill vara det ett tag och bara... Jag vet inte. Jag har inte varit singel på väldigt, väldigt länge. Så det är skönt bara att få vara det just nu. Jag har märkt att jag får möta mig själv på ett annat sätt också. För då har jag inte någon annan som jag kan vara distraherad av och lösa någon annans problem hela tiden.
Om någon speciell skulle dyka upp, är du stängd eller öppen för det?
– Inte alls stängd för det. Shoot, go for it!
Jag kan tänka mig att många av våra läsare nu undrar hur de ska få Anton Ewald på fall.
– Humor är absolut viktigt. Jag tycker att det är viktigt att kunna ha kul ihop. Looks med åren, det bleknar bort. Vi ska alla bli gamla och skrynkliga. Jag fokuserar inte så speciellt mycket på utseendet, utan mer på hur den här personen får mig att må och framförallt, har jag kul och kan jag skratta med den här personen?
Jag såg dina gamla bröllopsbilder och tänkte att du såg väldigt ung ut. Vad fick dig att vilja gifta dig när du var 23 år?
– Bra fråga. Det kändes så självklart liksom. Det var lite impulsigt. Men jag är lite impulsig också.
Genombrottet med ”Begging”: ”Jag hade aldrig planerat att bli artist”
Den största anledningen till att vi ses är att jag har varit nyfiken på hur Anton Ewald har det i dag sedan han dök upp på Melodifestivalen-efterfesten i Göteborg i februari tillsammans med flera andra ur ”Moulin rouge”-ensemblen i staden och blev övertalad att gå upp på scenen och uppträda med sin Melloklassiker ”Begging”. Alla blev som tokiga av nostalgilycka i publiken.
Allt började med den låten och med Mello och du blev flickidol där och då. Hur ser du tillbaka på den tiden i dag?
– Där och då var jag ganska obekväm med hela situationen. Jag hade aldrig planerat att bli artist eller bli offentlig person egentligen. Jag har aldrig varit så intresserad av att vara en offentlig person, utan mitt fokus i livet har alltid varit att jag vill vara kreativ, jag vill stå på scen och jag vill, ja, göra balla grejer. I princip över en natt så kände folk igen mig när jag gick på stan och tjejer svimmade och grät, och jag bara: ”Vad är det som händer?”
Då var han 19 år gammal.
– Jag har aldrig varit så jättebekväm i sociala sammanhang. Och så helt plötsligt så ropar folk mitt namn överallt, eller sjunger min låt eller kommer fram och vill ta bild. Det var väldigt kul, men jag minns att jag tyckte att det var lite läskigt, lite skrämmande. Men nu när jag ser tillbaka på det så var det en väldigt fin period ändå, för det fick mig också att växa, inte bara som artist, men också som människa. Så jag ser faktiskt bara tillbaka på det med värme och kärlek.
Folk blir än i dag, många år senare, förvånade när de inser att han är en blyg person.
– Många säger ”Va, är du blyg?!”. Men jag är extremt blyg. Det är bara när jag står på scen som jag inte är det. Sedan, när jag är klar med det, så är jag gärna...
Gärna själv?
– Själv. Ja. Och umgås med min hund och min katt och liksom... kollar på film typ. Jag har inget behov av att vara ute och synas och festa och hålla på. Jag går nästan aldrig på inbjudningar och sådant. Utöver artisteriet och det kreativa så är jag inte så intresserad längre.
Jobbet upptar väldigt mycket av Anton Ewalds liv. Utöver att han har spelat hundratals föreställningar med ”Moulin rouge” och i höst spelar huvudrollen som Danny Zuko i ”Grease”-musikalen på Rondo i Göteborg, skriver och producerar han musik åt andra större delen av sin vakna tid, främst åt den amerikanska marknaden.
Han har precis jobbat med två album till ett nystartat k-pop-band i USA, han har skrivit och producerat för Disney, Nickelodeon och kort före att Liam Payne gick bort satt Anton Ewald i studion med honom och spelade in vad som skulle ha varit den tidigare One Direction-stjärnans nästa singel.
– Och tre veckor senare läste jag vad som hade hänt. Det blev så nära inpå. Vi sågs precis. Vi är lika gamla. Det var mörkt.
Därför öppnade han upp om psykiska ohälsan
När Anton Ewald slog igenom var det mycket han inte visade och berättade om hur han faktiskt mådde. Det var inte förrän häromåret som han öppenhjärtigt berättade att han länge lidit av psykisk ohälsa och försökt ta sitt liv.
Jag har alltid varit lite av ett svart moln, hela livet
Du har hållit saker inne väldigt, väldigt länge. Hur mår man då?
– Mitt mående har alltid varit... jag har alltid varit lite av ett svart moln, hela livet. Det är så min mamma har beskrivit mig i alla fall. Men inte nödvändigtvis på ett dåligt sätt. Men bara att jag alltid har varit lite för mig själv. Och när jag slog igenom 19 år gammal så kände jag bara ”wow vad kul, nu kör vi”. Men jag tror att det som började med mitt mående där och då, som jag kanske senare fick lida för, var väl att jag minns att jag inte riktigt fick möjlighet att vara mig själv helt och hållet. Jag vill inte skylla på någon annan, utan nu skyller jag på mig själv bara, men jag menar att jag försökte upprätthålla någon sorts idé av vad jag trodde att någon annan ville ha av mig, i stället för att jag bara var jag.
Jag är garanterat lite på Asperger-spektrumet
Han beskriver det som att han kvävde sig själv när han försökte vara så som han tänkte att en popkille skulle vara.
– Som sagt, jag kämpar än i dag med den sociala biten. Jag är garanterat lite på -spektrumet. Det gjordes en utredning på mig när jag var liten som visade det. Nu har jag fått lära mig att prata, så nu är jag ju mycket bättre på det. Men jag var väldigt, väldigt tyst och blyg. Och när jag väl sa någonting och så var det en massa människor som inte höll med mig. Då blev jag så här: ”Okej, okej, vad ska jag säga, vad ska jag inte säga?” Så det slutade med att jag svarade ”ja, nej, kanske” i stället för att faktiskt ge ett svar.
Han var livrädd för att säga fel eller göra fel och råka sabba karriären.
– Det bara byggdes på. Så till slut blev jag förbannad. För det var som att jag inte kunde andas, det var känslan jag gick och bar på.
Talade ut om ”smatter, smatter, smatter” – efter Ingrossos ord
Och så Melodifestivalen 2021. Smatter, smatter, smatter. Går det bra att prata om det?
– Ja! Gud ja, absolut.
Anton Ewald hade precis gått direkt till final och brast ut i gråt på presskonferensen. Alla fotografer började fota honom och Anton Ewald utbrast orden ”smatter, smatter, smatter”. Klippet blev direkt viralt, och hånfulla kommentarer i stil med ”man kan tro att han har vunnit Eurovision” lät inte vänta på sig.
Vad tänker du om det i dag?
– Jag tänker inte så mycket alls kring det i dag. Jag upplever att jag har förklarat ganska bra hur läget var. Och jag menar, det blev ju bara en grej för att det togs ur kontext. Ser man hela klippet så fattar man ju att, ”okej han garvar åt pressen som tar massa bilder för där fick de gråtbilden”.
I dag vet vi att Anton Ewald mådde riktigt dåligt under den här perioden. Han valde att berätta om det själv i början av 2025, fyra år senare, när Bianca Ingrosso i en podd fick frågan om minnesvärda tv-ögonblick, och Ingrosso då svarade att det var klippet där Anton Ewald säger ”smatter, smatter, smatter” och hon sa också att det märktes att han var i ”Mellobubblan”.
Det fick Anton Ewald att gå ut och berätta i en Instagram story att han hade försökt ta sitt liv bara några veckor innan händelsen, och sa då också att han ville dela med sig av sitt mående eftersom han var ”trött på att bli missuppfattad”.
”Det Bianca antyder är jag på något sätt skulle vara en jävligt oskön och självgod person. Och när man har så pass mycket inflytande som Bianca har så kände jag att det var dags att reda ut detta felaktiga narrativ”, skrev han då.
Jag kan inte återigen bara bli överkörd och sänka huvudet
Vad hände där och då med dig?
– Jag satt i Max Martins studio här i Stockholm, när det här kom upp. Och så bara... Jag minns inte exakt vad jag skulle göra, om jag skulle jobba med någon artist eller någonting. Men jag minns att jag satt där i soffan. Och jag var bara fed up med det här narrativet om allt möjligt kring det där. ”Han är full, han är hög, han tror att han är Zlatan”. You name it. ”Han beter sig som om han har vunnit Eurovision”. Och jag var bara trött på att höra det här. Och sedan gick då Bianca ut och sa det här. Jag vill bara verkligen understryka att jag hejar på Bianca. Jag tycker inte illa om Bianca whatsoever. Och jag skyller inte på henne för att hon inte har fått rätt bild av det hela. Det är inte hennes fel. Hon är inte ensam. Men det kändes så viktigt där och då för mig att sätta ner foten, säger han och fortsätter:
– Det är så jävla många som tittar på Bianca och som ser upp till henne. Om hon säger ”hoppa” så är det jävligt många människor som hoppar. Om hon då är en person som säger ”Anton beter sig så här” när det inte stämmer. Då kände jag också för min egen skull att nu måste jag stå upp för mig själv. Jag kan inte återigen bara bli överkörd och sänka huvudet.
För en gångs skull i mitt liv bara behövde jag säga ”hej, det här är jag”
Han berättar att det fanns ytterligare en stor anledning till varför det dröjde så många år innan han berättade om sitt psykiska mående.
– De jag jobbade med då sa ordagrant: ”Anton, det är ingen som kommer tycka synd om dig. Prata inte om det”. Och jag tänkte, okej, jag ska inte ge folk en anledning att hata mer än vad de redan har. Så jag valde att inte säga någonting. Men sen så, för något år sedan, kände jag bara så här: ”Fuck you, det är inte för att någon ska tycka synd om mig. Det handlar bara om att jag faktiskt vill visa vem jag är.” Jag skiter fullständigt i vad någon tycker om mig efter det. För en gångs skull i mitt liv bara behövde jag säga ”hej, det här är jag”.
Sedan den dagen har gensvaret varit överväldigande positiv, från alla håll och kanter.
– Det är så tydligt att jag inte är ensam om det här. Och det faktum att jag öppnade upp om det har visat sig vara jättestor hjälp till många andra.
Medicinerar och gråter ut hos psykolog
Vilken hjälp har du fått och hur mår du i dag?
– Sanningen är att jag fortfarande mår skit, till och från. Men det är inte varje dag längre på samma sätt. Jag medicinerar, jag tar antidepressiva tabletter. Och jag fokuserar väldigt mycket på att träna. Jag går till gymmet tre till fem dagar i veckan, för att jag har märkt att jag mår jävligt bra i huvudet när jag gör det. Och utöver det så går jag till psykolog också. Typ nästan varje vecka, varannan vecka. Och jobbar mycket med trauman från när jag var liten. Jag sitter och grinar mycket hos psykologen också. Men det är också ganska läkande i sig att få gråta. I jämförelse med hur jag mådde för fem år sedan så är jag ju en solstråle. Men jag skulle ljuga om jag sa att allt är toppen. För det är det inte. Jag anstränger mig varje dag för att må bra.
Spelar huvudrollen i ”Grease”
Han säger att han i dag befinner sig på en optimistisk plats i livet och ser fram emot att axla huvudrollen i ”Grease” i höst.
– Det känns ju hur kul som helst. Jag ska klippa mig, jag ska raka mig. Du vet, hela grejen. Men jag ser otroligt mycket fram emot det. Det är så jävla häftigt och så jäkla kul. Och att få förtroendet i huvudroll också. Jag har gjort två musikaler innan men jag har inte haft en huvudroll i någon av dem. Så det är en helt annan grej. Jag känner mig ärad att få det förtroendet. Och jag får återigen dela scenen med jävligt begåvade människor och göra det jag älskar. Så jag har inga klagomål.
Du är ju dansare i grunden. Känner du att Danny-movesen sitter i dig redan?
– Ja, garanterat. Det känner jag, absolut. Jag tror att det kommer bli väldigt bra!
Egen musik har han inte släppt på fem år. Anton Ewald säger att han är övertygad om att han kommer att komma tillbaka till den biten i framtiden, men att han inte riktigt har det suget och den prioriteringen i livet just nu.
När du väl kommer tillbaka, kan du tänka dig att göra det i Melodifestivalen?
– Det kan jag absolut göra. Jag har ingen master plan gällande det där. Men jag menar, jag är inte den som säger nej om det dyker upp en ”Euphoria”, säger Anton Ewald med ett stort skratt.
