Bad Bunny valde glädjen i natt – God bless America!
Irena Pozar skriver om en banbrytande halvtidsshow
Ett 13 minuter långt kärleksbrev, som var lika mycket en historielektion som en hyllning till Puerto Rico, musiken och människan. Hans framträdande i sig är mäktigt, men att det sker just i USA och just nu är historiskt. Inte bara för att det är första gången någonsin som halvtidsshowen under Super Bowl framförs nästan uteslutande på spanska, utan också för att det sker i en tid då människor som pratar spanska och har latinamerikanskt påbrå är rädda för att gripas av ICE.
I höstas meddelade Bad Bunny, som egentligen heter Benito Antonio Martinez Ocasio, att USA inte kommer att vara ett av stoppen på hans kommande världsturné. Detta eftersom han oroade sig för att immigrationsmyndigheten skulle göra räder på hans konserter och massdeportera latinamerikanska fans. Att gå från att ha tvingats fatta ett sådant beslut till att visa hela USA (och världen!) att han är ostoppbar är helande. Både för de amerikaner som är rädda och oroliga och för oss andra.
Bad Bunnys framträdande var en masterclass i hur kärlek och glädje kan vara en motståndshandling. Jag behövde verkligen den påminnelsen. Cynismen har haft mig i ett hårt grepp de senaste åren och jag har jobbat efter devisen att man ska elda under sin vrede. Det är effektivt, ja, men så dränerande. När jag såg Benito i natt var det som att jag vaknade ur en mörk dvala och gick in i något slags ljus. Showen avslutades med att orden ”The only thing more powerful than hate is love” smälldes upp på storbildsskärmar och jag kände att det var sant.
Bad Bunny byggde ett kvarter där på scenen, och välkomnade oss alla dit. Nagelsalongen, Piragua-stånd, sockerrör och ett barn som somnat liggande över tre stolar. Trots att jag aldrig har varit i Puerto Rico, eller någonstans i Latinamerika, kände jag mig hemma. Jag började tänka på hur en scen där en ćevabdžinica trängdes med kedjerökande och kaffedrickande farbröder, samtidigt som små barn sprang runt med en fotboll till ljudet av en orkester skulle se ut. Jag transporterades via Puerto Rico till mitt eget hemland. Och det tror jag många som såg Bad Bunny i natt gjorde; kände doften av det där som är svårt att sätta fingret på men som utgör en kultur, oavsett om det handlar om ett helt land eller en liten by.
När Bad Bunny klättrade upp i en sprakande elstolpe förstod jag först ingenting, men nu har jag lärt mig att Puerto Rico har haft återkommande problem med strömavbrott och trasiga elnät. Jag förstod, trots att jag inte förstår ett ord spanska, att låten ”El Apagón” är en protest mot allt som tilläts kollapsa efter orkanen Maria.
Det är mäktigt och modigt, men minst lika mäktigt och modigt är det att våga välja glädjen och kärleken i en tid där det är en akut bristvara bland politiker och andra makthavare.
I morse såg jag en video på en liten pojke med latinamerikansk påbrå som iklädd en pava-hatt gick mot sin skola. Han var stolt och glad.
Tänk vad 13 minuter halvtidsshow kan göra.
Tänk vad snabbt det gick att bevisa att det enda som är mäktigare än hat är just kärlek.
God bless America!
