En nyinspelning utan någon uppenbar poäng
Nya ”Vi på Saltkråkan” är varken mer eller mindre än skaplig
Publicerad 2025-10-30
TV-RECENSION När Netflix släppte sin ”Ronja Rövardotter”-serie var handlingen utbyggd, miljöerna maffiga och specialeffekterna påkostade. Och tänk vad modern teknik och en stor budget skulle kunna göra med ”Bröderna Lejonhjärta”.
Men vitsen med SVT:s nyversion av ”Vi på Saltkråkan” förblir oklar, även efter en tittning.
Vi på Saltkråkan
SVT
Sex delar.
Av Karin Arrhenius, med Henrik Norlén, Vega Åhman, Elton Larsson, Lovisa Lindblad, Nora Rios, Anna Bjelkerud, Philip Zandén, Göran Gillinger, Karin de Frumerie, Sami Fagerström Erfan, Bertil Mancini Block.
FAMILJESERIE. Behövde vi en remake av Astrid Lindgrens 61 år gamla lovsång till barndomen och den svenska sommaren?
Nej, det gjorde vi ju ärligt talat inte. Men nu är nya ”Vi på Saltkråkan” i alla fall här, vare sig vi vill ha den eller inte.
Och att uppdatera nationalklenoden har varken gått helt åt helvete eller speciellt bra. Det har gått… okej.
Henrik Norlén är version 2.0 av änklingen Melker Melkersson. En stadsbo med tummen mitt i handen, som kommer till idylliska Saltkråkan för att tillbringa sommaren där tillsammans med sina söner Pelle (Elton Larsson), Elliot (Sami Fagerström Erfan) och Ivan (Bertil Mancini Block), och förhoppningsvis skriva klart en bok. Och såklart bada med kläderna på.
Den 22-åriga storasystern Malin (Nora Rios), som i den här versionen har skaffat dottern Skrållan (Clara Wachtmeister da Silva) på egen hand, med hjälp av en ospecificerad australiensare, ansluter lite senare. Och runt omkring Melker och hans barn finns förstås också den beskäftiga Tjorven (Vega Åhman) och hennes Båtsman, lilla Stina (Lovisa Lindblad), och Tjorvens storasystrar (Lisa Varger och Ingrid Andersson Curman), som dock inte längre heter Teddy och Freddy.
Anna Bjelkerud gör en annan större roll som Stinas farmor, och Philip Zandén är den griniga gubben Westerman, som har hyrt ut den fallfärdiga Snickargården till Melker.
Här finns ett och annat inslag som skvallrar om att åren har gått, men överlag har manusförfattaren Karin Arrhenius och regissören Fredrik Edfeldt, och hela produktionen, haft silkesvantarna på, och gjort en synnerligen mjuk omstart med rätt få egentliga moderniseringar. På gott och ont.
Att man har vinnlagt sig om att försöka hedra känslan i originalet, i allt från musik och miljöer till hur Pelle, Tjorven och Stina (som alla passar mycket bra för sina roller) pratar och är klädda, är tydligt. Och visst finns det något tilltalande med tanken på ett sommarparadis där tiden har stått mer eller mindre stilla sedan 1964. Där barn dricker te, läser tidningar, drar Bellman-historier och klär ut sig, får leka fritt och ge sig ut på sjön utan övervakning. Där varken barn eller vuxna knappt sneglar åt en mobiltelefon. Och där turister inte drar fram i flockar och är allmänt störiga.
Men samtidigt är det svårt att se vad poängen med att förlägga handlingen till nutid, eller ens göra en nyinspelning överhuvudtaget, egentligen var. När man ändå inte har reviderat så mycket mer än rollistan, och rent generellt inte har vågat ta ut några direkta svängar. Och hur relevant den här bitvis charmiga men också rätt själlösa versionen blir för nya generationer känns högst oklart.
Om originalet egentligen höll så mycket högre klass kan säkert diskuteras. Men jag vågar nog påstå att dess status som en svensk klassiker är ohotad.
Och till skillnad från de gamla skådespelarna, lär ingen här behöva oroa sig för att bli så förknippad med Saltkråkan att det blir svårt att få andra roller. Om man säger så.
Det är godkänt. Det är två plus.
Ett betyg som för övrigt kan appliceras på rätt många svenska somrar i verkligheten.
”Vi på Saltkråkan” har premiär på SVT Play den 31 oktober och i SVT1 den 1 november.
