Han fick oss att rysa åt trafikljus och ugglor
Markus Larsson: Homer Simpson gjorde den bästa analysen av David Lynch
Det går att säga så mycket.
Men i slutändan var det en gul seriefigur som gjorde den bästa analysen av David Lynch.
I ett avsnitt av ”Simpsons” sitter Homer Simpson och tittar på ”Twin Peaks”, rak i ryggen och med uppspärrade ögon.
På tv-skärmen dansar en tunnhårig jätte, mest känd som The Giant, med en häst. Ett trafikljus hänger och dinglar från en trädgren i bakgrunden.
”He he he. Briljant! Jag har absolut ingen aning om vad som händer.”
Det lilla citatet är en lysande sammanfattning av allt som David Lynch hann göra. Homer Simpson uppfattar humorn. Han ger upplevelsen ett korrekt omdöme. Och han är förvirrad.
Att just Homer Simpson, en simpel man med enkla intressen, uppskattar Lynch är rätt lysande i sig. Han är trots allt mer intresserad av att rapa än att besöka Cinemateket.
Men att en så relativt radikal och konstig regissör som David Lynch ett tag var mainstream måste vara ett av populärkulturens största olyckshändelser. Det går till och med att kalla det för ett mirakel.
Jag tillhör en generation som har svårt att minnas, eller ens bry mig om, hur tv och film var innan ”Twin Peaks”. Lynch öppnade en port till en annan värld, till filmer och musik som jag aldrig trodde att jag ville se, lyssna på eller leta efter. Frågan är också om jag hade haft samma vänner i dag utan den kedjerökande gentlemannen från Missoula i Montana.
Min kompis Klas älskar Lynch så mycket att han på sätt vis skulle kunna vara en av karaktärerna i ”Twin Peaks” eller ”Lost highway”. När vi lärde känna varandra brukade vi sitta hemma hos honom och glo på Lynch-filmer efter att krogen stängde vid tre, packade som kakaduor. Jag såg bland annat ”Mulholland drive” för första gången ”in the wee small hours of the morning” tillsammans med Klas.
När filmen var slut lånade jag dvd:n, drog hem och såg om den direkt. Jag kunde inte sova. Och till min stora glädje fattade jag fortfarande inte hur storyn hängde ihop. ”Mulholland drive” har sen dess varit min favorit. Gatskyltarna i Los Angeles blir aldrig lika vackra och ondskefulla.
Om David Lynch bara var knasig och arty hade han aldrig varit lika bra eller blivit lika populär. Ett spår av brödsmulor leder alltid tillbaka till Frank Capras svartvita julklassiker ”Livet är underbart”. Det finns ett klipp där David Lynch sitter och pratar om filmen. Rösten darrar av beundran och han har tårar i ögonen.
De som kände honom brukade kalla David Lynch för en ”Jimmy Stewart från Mars”. Han har lika mycket gemensamt med Frank Capra som med en fransk surrealist. Ironi och cynism fick inte plats i deras världar. Utan den mänskliga värmen och hjärtat skulle Lynch aldrig kunnat skapa lika kusliga mardrömmar om vårt undermedvetna.
När jag minns David Lynch tänker jag aldrig på ett enskilt verk utan på ett kollage av citat och scener som aldrig kommer att försvinna:
Snurrande takfläktar. The red room. Monstret Bob som kryper över en soffa i slow motion. Ett elektriskt blått ljus. ”Daddy wants to fuck!” Laura Palmer som rullar upp ögonen i pannan i ett bländande vitt ljus. ”Fire, walk with me.” Ett vedträ. Hur Agent Cooper pressas ut ur en elkontakt. ”Falling” med Julee Cruise. ”Got a light?” The cowboy. Skepnaden bakom dinern. David Bowie som tekanna.
När detta skrivs är det natt. Endast rödljusen är vakna vid Telefonplan i Stockholm. Lynch fick till och med trafikljus att kännas trollbindande och olycksbådande.
Jag tror knappt på nånting alls längre. Det finns ingen mening med det. Men jag tror på att det finns ugglor i skogen, och att de inte är som de ser att vara.
Silencio.
