En absurd och utmattande skrattorkan
Markus Larsson om Kardborreshowen med Per Andersson
Uppdaterad 2025-11-28 | Publicerad 2025-11-27
GÖTEBORG. Kuk i peruk och kardborre.
Nej, det är ingen bra sammanfattning.
Poängen är att det inte riktigt går att beskriva vad Per Andersson sysslar med när han får uppträda i full frihet.
Kardborreshowen med Per Andersson
Showpremiär med Per Andersson, himla mycket Per Andersson och ett band, på Draken Live, Göteborg.
Så här då:
Per Andersson uppträder och publiken kastar bollar.
Om det där låter obegripligt finns det ingen anledning att sörja. Här kommer ett nytt försök:
Föreställningen heter ”Kardborreshowen”. Den går ut på att den snart 50 år gamla komikern från Mölndal svettas ymnigt framför ett stort draperi med olika rutor av kardborre. Rutorna innehåller diverse ämnen med bokstäver.
Ett exempel: ”Orup i rullstol”. Ett exempel till: ”Ett billigt bögskämt”. Fem exempel till: ”Konferens”, ”Lite reklam”, ”Shania Twain”, ”Den konstiga sketchen” och ”Kuk i h*tt”. I den här showen ”bleepas” naturligtvis ordet ”hatt” och inte det andra.
Olika personer i publiken får sedan välja tema och ämne genom att kasta bollar med kardborre på draperiet. Per Andersson spelar upp sketcherna, eller vad man nu ska kalla numren för, utifrån var bollarna fastnar. Glasklart. Det är för övrigt en smärre skandal att ingen väljer, eller att alla missar, rutan ”En halv vits”.
Det är ett interaktivt bingo inuti Anderssons knäppa huvud, på ett ungefär.
Upplägget gör att föreställningarna kan ändra karaktär och innehåll från kväll till kväll. Mixen av fastnitade nummer och improviserade ordspyor, i det senare ordets bästa och mest anderssonska bemärkelse, känns gränslöst fri, mjuk i knäna och lös i fogarna. Andersson har ingen kontroll över var föreställningen ska ta vägen. Noll. Och det har ingen annan heller.
Allt kan hända. En intensiv frijazz av korkade dumheter. Kanske lite allvar också, men skit i det.
På sätt och vis är det här den svenska farshumorns motsvarighet till de amerikanska tecknade kortfilmerna från Looney Tunes och Merrie Melodies. Tänk det absurda tempot och surrealistiska skämten i ”Hjulben och Gråben”. Eller när Snurre Sprätt dirigerar en klassisk orkester. Eller tennismatcher mellan katten Tom och musen Jerry fast från de galnaste djupen av Göteborg, där ingen ordvits kan vara för låg, med allt vad det nu innebär.
”Inte den starkaste sketchen” är just det. Medvetet ganska svag. Men det är också rätt oemotståndligt att se Per Andersson härma olika fågelarter som Lättpippad herpesflamingo och Dyslektisk gök. I ”Den konstiga sketchen” far Per runt i en cape med Filippa Reinfeldt på ryggen, en uppstoppad åsna kläs i folie och en lika uppstoppad bäver får nästan en burk saltgurka i hål nummer två.
Lägg till ett par hysteriska imitationer av Galenskaparnas Claes Eriksson och Bo Kasper Sundström, en snurrtavla med organdonationer och en strålande version av Frank Sinatras ”My way”, fast med svensk text och titeln ”Majbritt”.
Och det är väl egentligen bara början. Per Andersson kan bli utmattande i små doser. Här får han gå loss i 90 minuter plus moms och tullavgifter.
Allt håller inte. Det kan inte hålla. ”Lite reklam” känns som en nervös repetition. Musikalsketchen bevisar inte bara att musikaler är förutsägbara – de är i regel för långa också. Detsamma måste nog också sägas om den knarkande bibliotekarien. Slutet är inte heller klockrent som final betraktat.
Alla som har svårt för Per Andersson får närma sig ”Kardborreshowen” med vitlök, krucifix, en präst och, inte vet jag, ett dagen efter-piller. Alla som gillar den makalösa dåren har, trots showens skakiga natur, årets intensivaste julafton framför sig.
Se på egen risk. Allt är bortom lågt och barnsligt. Per Andersson-klass, med andra ord. Få kan ta sig an den omöjliga uppgiften ”Kardborreshowen” med en lika oförfalskad glädje.
Det är ju inte varje dag som en publik får sjunga ”Kuk i h*tt” lika länge och högt tillsammans klockan halv nio en regnig torsdag.
En oral glädje som inte kommer att visas på ”Allsång på Skansen” i sommar.
