Återvändande veteraner lyfter årets Diggiloo

Håkan Steen

helskärm

SHOW Några oväntade nykomlingar överraskar men på det stora hela är Diggiloo en lika proffsig folklighetsfest som alltid.

Diggiloo
Turnépremiär: Ekevallen, Kosta. Publik: 6 122. Längd: Två timmar och 33 minuter plus paus. Bäst: Uno-partiet, Salos och Nielsens mångsidiga, urstabila stjärnglans och givetvis när Per Andersson gasar loss som mest. Sämst: Alla nummer sitter inte hundraprocentigt ännu, och det känns möjligen onödigt att inte lufta fler The Ark-anthems.

KOSTA. Jessica Andersson är förstås med som vanligt. Sanna Nielsen, Ola Salo och Medina gör comeback. Lustigkurren Per Andersson likaså.

Men den tjugotredje upplagan av sommarens största turnerande musikshow bjuder också på i sammanhanget mindre typiska namn som Uno Svenningsson och Mapei och två minst sagt oprövade kort, 16-åriga ”Idol”-vinnaren Margaux Flavet och 17-årige Tiktok-stjärnan Arwin.

Premiären är dessutom för första gången förlagd till en ursvensk idrottsplats i Kosta, det småländska glasrikets epicentrum.

Vilket emellertid inte innebär att Lasse Holms välbeprövade konsertkoncept har genomgått någon radikal förändring.

Det handlar även i år om en generös, påkostad, glittrig och färgsprakande showmix av schlagers, gamla och nya hits och evergreens ur de mest skiftande genrer. Povel Ramel och Destiny’s Child om vartannat.

Till skillnad från den hagelkylda starten i Ronneby i fjol har Diggiloo i år dessutom närmast oförskämd tur med vädret. Det är kronobergsk högsommarkväll av allra finaste sort.

Och verkligen inget ont om företällningens två tonåriga begåvningar – Margaux Flavet ger sig till exempel ut på så djupt vatten som Nina Simones ”Feeling good” och tar låten i hamn med den äran, och Arwin utstrålar inte lite star quality i egna melodifestivallåten ”This dream of mine” – men det är den ärrade rutinen som verkligen sätter avtryck.

Ola Salo chocköppnar med The Arks gamla schlagervinnare ”The worrying kind”, ser till att T Rex ”20th century boy” får höras i Diggiloo och gör en bländande Elton John-hyllning ihop med Sanna Nielsen där han dessutom excellerar på munspel.

Nielsen drar både ner stående ovationer för sin tolkning av Edith Piaf-balladen ”Hymne à l'amour” och slår sig ned med Jessica Andersson bakom varsin flygel för att rada upp sina respektive melodifestivalbidrag.

Diggiloo-rutinerade musikalmannen Bruno Mitsogiannis gör en kul Olle Jönsson-imitation i Lasse Stefanz ”Det regnar och regnar” och ännu mer Diggiloo-rutinerade musikalkollegan Lisa Stadell smeker ömsint fram Marie Fredrikssons ”Ännu doftar kärlek”.

Mapei är långt ifrån ny som artist men väl i så här folkliga sammanhang och adderar både rap och soul, samt ett i sammanhanget välkommet stråk av social medvetenhet i Simon Supertis ”Bullerbyn är död”, tillsammans Medina.

Nämnda duo har inte flest nummer i showen men när de väl dyker upp i en ”Miss Decibel” eller en ”Que sera” stiger humöret omedelbart.

Detsamma gäller förstås Per Andersson, som faktiskt även med Per Andersson-mått mätt är extremt mycket Per Andersson i kväll. Vänder bak och fram på ord, gör rockmoves med Ola Salo så han ramlar av scenen och peranderssonifierar den givetvis ofrånkomliga KAJ-covern ”Bara bada bastu” endast iklädd icke överdimensionerad badhandduk.

Gbg-mannens övertända humor är som gjord för just det här och allra bäst blir det när någonting tänds i ögonen och han inte kan låta bli att tjofaderitta sig ut i improvisationer.

En betydligt mindre roll spelar den avsevärt mer lågmälde Uno Svenningsson men det hindrar honom inte från att sno showen. Kvällens tveklösa gåshudsmoment blir när en av landets mest personliga röster och det nio personer starka bandet påminner Kosta-publiken om hur genuint tidlösa låtar Svenningsson skrivit både med Freda och solo. ”Vindarna” får en blåssjudande soulbehandling och ”Under ytan” lyfts lite extra av märgigt munspel från Uno-beundraren Ola Salo.

Jag har sett både starkare och svagare Diggiloo-premiärer än den här. Ibland blir både mix och tricks kanske väl väntade, som att showen faktiskt hade mått bra av att förnya sig lite mer radikalt. Somligt framstår också i år som restaurangcoverunderhållning med dyrare kostymer och mer pyro. Eller också sitter vissa nummer helt enkelt inte riktigt ännu.

Samtidigt är Diggiloo gjort med så mycket uppenbart äkta kärlek till musik att det känns småsint att gnälla för mycket. I en nöjesvärld full av medvetet nerdummad, snabbproducerad bukfylla framstår den här showen trots allt fortfarande som en liten oas av folklig kvalitet.

Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads, Bluesky och Spotify för full koll på allt inom musik