Slakten av Elon Musk är rättvis men harmlös
Markus Larsson om Bill Burrs ”Drop dead years” på Disney Plus
Ståuppkomikern Bill Burr slaktar just nu Elon Musk så ofta han kan.
Men den verbala sluggern är mer radikal när han, lite i förbifarten, pratar om att ha blivit utsatt för ett sexuellt övergrepp.
Någon på redaktionen frågar lite avmätt om vad Bill Burrs nya show ”Drop dead years” på Disney Plus är för nåt.
”Jo, det är en 56 år gammal man som står och pratar om sig själv i 70 minuter.”
Vad håller jag på med? Det går inte att sälja in en komiker på det sättet till en svensk medelklass 2025. Mina kollegor himlar med ögonen och fortsätter att diskutera ”Love is blind”.
”Den är rätt toppen” mumlar jag med låg röst. Jag hade lika gärna kunnat prata med ett ryggstöd.
Efter att Louis CK sänktes av Metoo, på grund av att han hade betett sig som en jubelidiot, har Bill Burr blivit det stora vita hoppet för, i huvudsak, arga vita män. Ett tag omfamnades den verbala sluggern från Boston till och med av den extrema amerikanska dårhögern, den som förkortas Maga.
Alla som har följt Bill Burr vet att såna relationer inte håller särskilt länge
Det berodde på att Burr gärna häcklar minoriteter, transpersoner, vita kvinnor som deltar i Black lives matters-demonstrationer, feminister, och så vidare. Kattmynta för cyniska foliehattar som Joe Rogan och fascister, till exempel.
Men alla som har följt Bill Burr vet att såna relationer inte håller särskilt länge.
Eftersom Maga älskar sina miljardärer som måsarna älskar takåsar fick relationen en blåtira när Burr började rikta grov och mordisk kritik mot den rikaste procenten av befolkningen i USA. Han försvarade bland annat Luigi Mangione. Han är misstänkt och häktad för att ha mördat Brian Thompson som var vd för försäkringsbolaget United Healthcare.
Just nu dräper han även Elon Musk så fort han får chansen i en podcast eller talkshow, och där går kanske gränsen i dag.
I ”Drop dead years”, titeln syftar på åren mellan 49 och 61 när många män dör hux flux av infarkter och hjärnblödningar, slänger Burr några rättvisa och pricksäkra ordgranater på Ku Klux Klan. Hans poäng är att terrororganisationen skulle ha förintats för länge sen om de hade riktat sitt hat mot vita.
Det är roligt för att det är sant. Han passar också på att ifrågasätta Israels krigstaktik i Gaza. Allt det räcker naturligtvis för att Maga ska kalla honom förlorad och efterbliven. Men alla som tror att Burr har blivit woke kan lyssna på rutinen om massagesalonger. Om hans vision om knådandet blir verklighet behöver inte Dermot Clemenger fly längs gatorna i London.
Det som gör Burr uthärdlig, och ofta sensationellt rolig, är det han säger mellan raderna
Bill Burr tillhör inget lag. På det sättet påminner han om George Carlin. Alla är en måltavla. Men där Carlin var en virtuos på ord och långa politiskt laddade meningar är Burr ett barslagsmål. Och till skillnad från Carlin är Bill Burr mer intresserad av att analysera sig själv och sin destruktiva ilska inför publik.
Det som gör Burr intressant, och ofta sensationellt rolig, är det han säger mellan raderna. De där små bekännelserna som följs av ett lite för långt skratt där ögonen inte riktigt klarar av att le. Det mesta kan spåras tillbaka till en katolsk uppfostran med en våldsam far.
I ”Drop dead years” berättar Burr att han är deprimerad. Men när han säger att han är ledsen till sin fru lämnar hon rummet. Han tillhör en manstyp som bara får vara ”helt ok” eller arg, inte ledsen och svag.
Han vill ju inte riskera att sonen växer upp och blir en komiker
De där små korta bikterna visar också att Bill Burrs framtid inte är skriven ännu, att showerna fortfarande kan utvecklas till nåt annat.
Allra sist drar Bill Burr en anekdot om hur han inte kan hjälpa sin fyraåriga son med att tvätta sig överallt. I alla fall inte där.
”I got touched as a kid” säger han.
Bill Burr skrattar igen. Det når inte upp till ögonen nu heller. Han vill ju inte riskera att sonen växer upp och blir en komiker.
Larssons topp tre
1. ”Adolescence” (tv-serie, Netflix)
På blott fyra avsnitt lyckas den brittiska tv-serien med att ge tillbaka tron och hoppet för tv igen, även på de största strömmade jättarna. Ett fasansfullt mirakel.
2. Stephen Graham (skådespelare)
Han är bland det finaste vi har. Skådespelarna i ”Adolescence” är över huvud taget på en annan nivå än vad som borde vara rimligt. Som till exempel
3. Owen Cooper (skådespelare)
Många pratar om en dialog i ”The white lotus”. Men det är en bagatell jämfört med det tredje avsnittet av ”Adolescence”. Psykologen i avsnittet, som spelas av Erin Doherty, måste också nämnas här.
