Reality-tv har blivit så fejk att vi flyr till sociala medier
Emily Dahl utropar reality-tv:ns död
Krogslagsmål i ”Färjan”. Kärleksdramatik i ”Ensam mamma söker”. Svältbråk i ”Robinson”.
Reality-tv brukade lyckas skildra genuin dramatik mellan vanliga människor på ett berusande sätt. Nu känns allt som ett trött skådespel.
Är reality-tv:n död? Svar: ja.
Det har snart gått trettio år sedan SVT sände den första skandalomsusade säsongen av ”Robinson”. Programmet dömdes ut som ondskefull “mobbing-tv” och lades ned kort efter premiären, men återuppstod efter bara några veckors påtryckningar – och slog tittarrekord.
Svenskarna var fast.
Sedan dess har reality-tv blivit en egen genre, som i sin tur fått en mängd underkategorier. Tävlings-reality, dejting-reality, kändisar-bestiger-berg-reality.
Genom åren har produktionsbolagen lärt sig vad som funkar och hur man skapar nerv.
Det motsägelsefulla konceptet “scriptad reality” – dvs reality-tv med manus och regi – är numera norm.
När den här mer styrda genren först dök upp i rutan så var det många kritiker som proklamerade reality-tv:ns död. Ingen vill väl titta på en fejkad verklighet, menade de.
Men programmen rullar vidare, år ut och år in, och vi fortsätter att titta.
Först gjorde vi det för att det kändes nytt och spännande att försöka urskilja vad som var fejkat och inte.
Sedan kom sociala medier.
Nick Thompson, en före detta deltagare i den amerikanska upplagan av Netflix-serien ”Love is blind”, stämde nyligen programmets produktion för att ha brutit mot diverse arbetsmiljölagar. Det dramatiska efterspelet pågår i detta nu på Tiktok.
Och på tal om ”Love is Blind”, inför säsongpremiären av den svenska upplagans andra säsong har flera medier publicerat en lista över deltagarnas användarnamn på Instagram. För det är ju där allt det smaskiga egentligen händer. Något vi såg prov på den här veckan, då amatördetektiverna på Instagram förtjust noterade att den omdiskuterade deltagaren Ola Jönssons privata coach var en av de före detta sektmedlemmarna i SVT-dokumentären ”Holy fuck”. Oh, the drama!
Reality-tv har gått från huvudsaklig underhållning till att bli ett nödvändigt ont att konsumera för att få kontext till dramatiken som uppstår när kamerorna slutat rulla.
Vi tittar inte för att vi vill se vad som händer i serien, utan för att kunna avkoda deltagarnas kryptiska uppdateringar efteråt i sociala medier. Reality-tv har blivit så fejk att vi måste söka oss direkt bakom kulisserna för att få vår fix.
Innan sociala medier blev en del av reality-konceptet kunde vi som tittade fylla i de dramaturgiska luckorna själva. Nu är gränsen mellan oss och deltagarna nästan helt utsuddad.
Var det där inlägget en pik? Vem skymtar i bakgrunden i senaste fotot? Och varför har hon inte postat en bild med honom på flera dagar?
Berättelsen, den verkliga, lever vidare och uppdateras varje dag.
Om jag vill veta hur en person i en reality-serie jag tittar på tänker så kan jag bara skicka ett direktmeddelande och fråga. Det skulle jag förvisso aldrig göra (låt stackarna vara!), men faktumet att möjligheten finns påverkar tv-formatet och de som deltar.
Så vad blir kvar när programmet som ska skildra verkligheten reduceras till ett persongalleri för det potentiella online-dramat efteråt? Jag tror att reality-tv har spelat ut sin roll, i alla fall för stunden.
I stället tror och hoppas jag på en ny svensk dokumentärfilms-boom i stil med klassiker som ”Plötsligt i Vinslöv” och ”Klippans karaoke”. Och det säger jag inte bara för att jag är en gammal fossil, utan för att de är mästerliga exempel på den vardagliga verklighetens storhet.
All kultur är cyklisk. Så om den välregisserade ”Ex on the beach”-dramatiken är död känns det logiskt att vi är redo att välkomna nya charmiga och filterlösa historier bortom det fabricerade.
Rest in peace, reality-tv. Vi hörs igen när nästa cykel drar igång.
