Ett proppfullt mordmysterium i Vita huset
Netflix ”The residence” är både underhållande och uttröttande
Uppdaterad 2025-03-21 | Publicerad 2025-03-20
TV-RECENSION Tänk dig en åtta timmar lång ”Knives out”-aspirant, med stökigare struktur, en enorm rollista och ett väldigt tjat om fåglar.
Shonda Rhimes senaste Netflix-serie är... mycket. Väldigt mycket.
The residence
Del 1-7
Av Paul William Davies, med Uzo Aduba, Giancarlo Esposito, Susan Kelechi Watson, Jason Lee, Ken Marino, Edwina Findley, Randall Park, Molly Griggs, Isiah Whitlock Jr, Dan Perrault.
MORDMYSTERIUM. Det är högkonjunktur för den moderna pusseldeckaren, som kombinerar klassiska element med skruvad humor, och senaste nytt i genren är Netflix ”The residence”. En sorts ”Knives out"-wannabe i Vita huset, som är skriven av Paul William Davies och producerad av tv-snillet Shonda Rhimes och hennes bolag Shondaland.
Under en statsmiddag i Vita huset, som hålls för att reparera den skadade relationen mellan USA och Australien, hittas hushållspersonalens högsta höns, chefsvaktmästaren AB Wynter (Giancarlo Esposito), död i ett rum på tredje våningen.
Presidentens vän och högsta rådgivare (Ken Marino) vill gärna konstatera att det rör sig om ett självmord, men polischefen (Isiah Whitlock Jr) kallar in den excentriska mästerdetektiven Cordelia Cupp (Uzo Aduba) som konsult. Och snart är alla, inklusive de eminenta gästerna på nedervåningen, förbjudna att lämna byggnaden medan Cordelia och specialagenten Edwin Park från FBI (Randall Park), som har utsett sig själv till hennes högra hand, nystar i en extremt spretig historia, bland 132 rum och 157 misstänkta.
Cupp och Park intervjuar en myriad av personer – från Wynters tänkta efterträdare (Susan Kelechi Watson) och en gränslös butler (Edwina Findley) till presidentens loser-brorsa (Jason Lee) och alkoholiserade svärmor (Jane Curtin) och självaste Kylie Minogue (som sig själv) – medan ledtrådar, motiv, fakta och påståenden analyseras och rekonstrueras.
Ett par avsnitt avviker från formen genom att fokusera nästan enbart på specifika karaktärer, och längre fram i tiden håller en kongresskommitté på att reda ut vad det egentligen var som hände den där kvällen. (Av anledningar som än så länge är oklara, men förmodligen klargörs i det sista, åttonde avsnitt som inte har skickats ut till kritiker.)
”The residence” är generellt lite för mycket, av allt, och lite för hysteriskt hanterad för att verkligen lyckas engagera. Och vissa saker som är tänkta att vara kul – som Cupps sardinätande och besatthet av fågelskådande – blir snabbt tröttsamma.
Men mycket är också roligt. För deckarälskare finns en hel del uppenbar inspiration och fiffiga referenser att notera. Och Vita huset, som här blir en levande del av historien, är en tacksam, mycket läckert arrangerad skådeplats.
Underhållande och utmattande på samma gång.
”The residence” har premiär på Netflix den 20 mars.
