En snäll värld kan vara otäck och omänsklig
Markus Larsson om Vince Gilligans nya serie ”Pluribus”
Vissa premiärer är så bra att man inte behöver se fler avsnitt.
Det är känslan efter tv-serien ”Pluribus”.
Piloten är så stark att jag måste gå ut och rasta hunden efteråt, trots att jag inte ens äger en voff-polare.
De flesta kan inte ens uttala seriens namn.
I vanliga fall skulle den knappast få särskilt stor uppmärksamhet. Det är trots allt 2025. Bandet Korslagda Kukar är aktuella i Melodifestivalen, till att börja med.
Men ”Pluribus” är ”Breaking bad”-skaparen Vince Gilligans första projekt sedan han lämnade Walter Whites universum bakom sig.
För den som räknar är det drygt tre år sedan ”Better call Saul”, tillägget till ”Breaking bad” och en av de bästa spin-off-serierna som gjorts, sakta nådde sin fantastiska final.
Mycket känns igen. Precis som ”Breaking bad” utspelar sig ”Pluribus” i Albuquerque i New Mexico. Och precis som i ”Better call Saul” spelar Rhea Seehorn en av huvudrollerna.
Annars har serien inget att göra med knarkimperier i öknen och allt vad det nu innebär. I ”Pluribus” återvänder Vince Gilligan till sina rötter och kärleken till science fiction. Han fick sitt genombrott som manusförfattare i ”Arkiv X”.
Tv-serien produceras och strömmas på Apple TV. Techjätten har, lite i skymundan, skapat en plattform där originella dramaserier verkar vara viktigare än dokusåpor.
Premissen är enkel. Rhea Seehorns författare Carol Sturka råkar ut för en händelse som förändrar världen. Efteråt är hon i princip ensam kvar. Hon är i alla fall rätt solo på att vara mänsklig. Det vill säga arg, deprimerad och cynisk. Resten är själlösa skal med ett enda och bedrägligt positivt medvetande.
Den centrala frågan tycks vara vad som händer med oss om allting blir en snäll utopi utan konflikter och problem. Tankenöten är lika gammal som USA. Vad händer med individens friheter i ett, till synes, jämlikt kollektiv? Framför allt om förändringen, eller vad man nu ska kalla det för, är påtvingad?
Det första avsnittet, själva händelsen, är värd en Emmy. Hur Gilligan ska lyckas göra resten av serien lika spännande och intressant är ett större mysterium. Det blir minst två säsonger till. Efter inledningen känns det som ett omöjligt uppdrag. Men ”Breaking bad” och ”Better call Saul” är två sällsynta exempel på serier som höll hela vägen. Vince förtjänar ett större tålamod än de tre avsnitt som hittills har släppts.
Det intressanta är att Vince Gilligan har tröttnat på onda och omoraliska antihjältar. Han, om någon, har ändå tjänat på att publiken älskar det sämsta hos människan.
I intervjuer pratar han hellre om behovet av goda förebilder. Han verkar vara rädd för att kulturen programmerar människor att skynda på i stället för att kämpa mot undergången.
Förändringen hos honom började ungefär samtidigt som Donald Trump blev amerikansk president.
