Vince Gilligan har startat ett OS i överanalysering
Att plocka sönder ”Pluribus” har blivit en sport – som jag redan är trött på
TV-KRÖNIKA Det är ju härligt att alla kan ha sina egna teorier om vad allting i ”Pluribus” betyder.
Men har inte hajpen och överanalyserandet i sig börjat likna … ett svärmbeteende?
Vince Gilligan, som efter ”Breaking bad” och ”Better call Saul” är ett av tv-branschens mest betrodda namn, är tillbaka.
Detta har ni sannolikt inte missat, eftersom ”Pluribus” fick en raketstart för två veckor sedan. Trots (eller kanske tack vare) att Apple TV Plus lanserade sci-fi-serien under mesta möjliga hemlighetsmakeri, Gilligan själv inte har pratat just något om vad den handlar om, och satsningen överlag faktiskt är relativt vågad i en samtid där den enklaste vägen till snabba cash och en stor publik hade varit att bara bygga vidare på Walter Whites och James McGills/Saul Goodmans universum.
Och nu har alla, både större och mindre tänkare, en teori, och gärna flera, om vad allt egentligen betyder.
För medan svart humoristiska ”Pluribus” har en mängd styrkor, pilotavsnittet var ett av de bästa vi har sett på många år, och Rhea Seehorn är fullkomligt dunder i huvudrollen, är kanske det absolut mest geniala med historien om den krassa skräplitteraturförfattaren Carol Sturka – som alltså är en av totalt 13 människor på hela jorden som är immun mot det utomjordiska virus som har förvandlat världens befolkning till ett enda, fredligt och nöjt, kollektivt ”bikupemedvetande” – att den kan betyda precis vad du vill att den ska betyda. Och därför inte alienerar någon.
Är du vänster? Den handlar om kapitalism! Eller om MAGA-rörelsen!
Är du höger? Den handlar om kommunism! Eller om woke-rörelsen!
Det finns också de som har lyckats få det hela till att handla om covid, mental ohälsa, vit överhöghet (verkligen?) och – min personliga favorit, eftersom jag kan relatera – om att vara en kroniskt arg och allmänt konträr medelålders kvinna, som instinktivt säger nej när alla andra säger ja. Nej till allt. Bara nej.
Men visst är det väl ändå den personliga integritetens död, AI-fieringen av samhället, och den kollektiva hjärnröta som redan är här och som bara kommer att bli ännu värre som det verkligen handlar om? Det är i alla fall vad jag, som många andra, lutar åt.
Men som sagt, ”Pluribus” är vidöppen för tolkning. Det är sannolikt poängen, och det är ju roligt med serier som får folk att tänka.
Men finns det möjligtvis ett mellanting mellan att konsumera en serie som skräpmat medan man scrollar på telefonen och att vara en så framåtlutad tittare att man går full hobbyhjärnkirurg på varenda scen? Det frågar jag mig, efter att ha insett att det sedan den 7 november pågår ett internet-OS i överanalys där folk springer benen av sig för att försöka hinna förbi manuset i stället för att luta sig tillbaka och njuta av resan, och där ingen detalj är för liten för att försöka doktorera i.
Någon resonerar kring en persons position på en cykel, en annan noterar att en av karaktärerna sneglade bakåt vid ett tillfälle. Någon försöker helt opåkallat att komma underfund med hur sexdriften fungerar, färgen gul analyseras, och även grön. Siffror tragglas fram och tillbaka. Någon har sett en fyrkant i bild, och jag hittar en uppsats om ”Pantertanter”-paralleller. Och så vidare, in i oändlighetens kaninhål. Varje tanke dokumenteras och delas.
Jag blir trött bara av att stå vid sidan av och undrar om det är jag som är lat och grund.
Eller om det tvärtom är de andra som har fallit in i ett misstänkt bekant, nyfrälst svärmbeteende. Som Apple måste gnugga händerna åt, och rent generellt är en våt dröm för allt och alla som har med big tech och AI att göra.
Det hade ju varit lite ironiskt.
FJELLBORGS FAVORITER
Last samurai standing
”Squid game” möter ”Shogun” i Netflix japanska historiska action om en före detta samuraj (Junichi Okada) som ställer upp i ett blodigt race från Kyoto till Tokyo för att vinna pengar under en koleraepidemi. Bekant men spännande och bitvis sanslöst snyggt.
A man on the inside
Ted Danson är underbar i Michael Schurs genomcharmiga Netflix-komedi om en pensionerad änkling som börjar knäcka extra som privatdeckare. Den andra säsongen handlar om ett utpressningsfall, och rollistan har utökats med bland andra Max Greenfield, Gary Cole och Dansons egen fru Mary Steenburgen.
English teacher
Nu finns en andra säsong av den här lyckade sitcomen i skolmiljö ute på Disney Plus. Med Brian Jordan Alvarez som en engelsklärare som kämpar på med privatliv, kollegor och störiga high school-elever i Austin, Texas.