Vi måste sluta låtsas att det vi ser är normalt
Rädslan att kommentera Ariana Grandes och Cynthia Erivos kroppar under ”Wicked”-pressturnén är farlig
Det är inte med lätt hand och stor skrivarglädje jag tar mig an den här texten. Man kan bara angripa det här ämnet genom att kommentera, spekulera och trigga. Det är ett minfält att skriva om skönhetsnormer, smalhet och ätstörningar. Diskussioner om kändisars dramatiska, och till synes ohälsosamma viktnedgångar, stängs snabbt ner med pekpinnar om att kvinnors kroppar under inga omständigheter får kommenteras. Jag har stor förståelse för den hållningen.
Min uppväxt var präglad av rubriker som jämställde celluliter med tumörer, där putande magar och lår som gick emot varandra gjorde kvinnor värdelösa. I mina mest formativa tonårsår var medierna som hårdast och smutsigast mot kvinnliga kändisar. Självklart har det påverkat mig, och i perioder gjort mig allergisk mot minsta kommentar riktad mot en kvinnokropp. Men, min egen och andras känslighet inför påpekanden om eller recensioner av kvinnors utseenden får inte stå i vägen för viktiga samtal som behöver föras offentligt. Ett sådant samtal är det som rör ”Wicked”-stjärnorna Ariana Grande och Cynthia Erivo.
PR-turnén som vår tids Glinda och Elphaba har gjorts i samband med filmens premiär och fått sociala medier att drunkna i kommentarer om, och teorier kring, varför Grande och Erivo har blivit så extremt smala. Jag behöver inte gå in på alltför grafiska detaljer, men insjunkna tinningar, vassa nyckelben och handledssmala överarmar har delat internet i två. De som uttrycker oro kring stjärnornas dramatiska viktnedgång – och de som säger att kroppar är ingenting vi ska diskutera. I den här sprickan har rykten om cancer, missbruk, psykisk sjukdom och svimningsattacker grott. Alla ser att något är off, men ingen vet säkert vad. Förmodligen inte Ariana Grande och Cynthia Erivo själva, det är inte ovanligt att sjukdomsinsikt saknas helt vid ätstörningar.
Nej, jag kan egentligen inte diagnostisera någon av dem men jag har två ögon och en hjärna. Så, när Ariana Grande själv i sina sociala kanaler (som följs av miljontals flickor och unga kvinnor) säger att hon ”aldrig har varit mer hälsosam” eller ”mått bättre”, så tycker jag att det är min, och många andras, skyldighet att i alla fall försöka säga: nej, det där är inte hälsosamt. Jag tror att vi skadar fler genom att låtsas att det här är okej och normalt, eller att tysta ner det, än vi gör när vi pratar om vad vi faktiskt ser.
Varken Ariana Grande eller Cynthia Erivo är bovarna i det här dramat. De tycks vara sjuka, och deras enorma synlighet medialt just nu beror på att de är extremt begåvade skådespelerskor och sångerskor. De ska inte gömmas undan, eller skylas. Det finns tusen förklaringar till varför de har hamnat i vad som ser ut som allvarliga ätstörningar. Problemen med sjukdomar kopplade till svält varken börjar eller slutar med dem.
Men vi har alla ett ansvar för att inte stänga ner alla försök att prata om normaliseringen av den sjukligt smala kvinnokroppen som eftersträvansvärd genom att skrika ”bodyshaming” åt dem som försöker. Ett ärligt samtal om ätstörningar är livsviktigt. Ibland kräver det samtalet att vi pratar om livs levande människor, om Ariana Grande, och det måste få vara okej. Vi kan inte låta människor vi känner, eller kändisar för den delen, tyna bort (eller operera sönder sig själv) för att vi själva är rädda för att prata om kvinnokroppen i annat än positiva ordalag. Konsekvenserna av att tysta farorna med att framställa Ariana Grande som hälsosam är tusen gånger farligare. Sådana påståenden får helt enkelt inte stå oemotsagda, oavsett hur avigt och knöligt det känns att kommentera kvinnors kroppar.
