Skyll inte på plus size-modeller – oroa dig för ätstörningar hos unga istället
Irena Pozar svarar på Ann Heberleins krönika i Expressen
Det är hög tid att debattera ”kvinnokroppen” igen. Det blir ju lätt så, i samband med att gala-säsongen drar igång. På de röda mattorna blir förändringar i kroppar tydliga. Plötsligt pratar alla om komplicerade skönhetsoperationer och, såklart, om viktnedgång. Noll konstigt. Det är en uppvisning i skelettdelar jag inte ens visste fanns, eftersom jag aldrig har sett dem sticka fram så tydligt förut.
Förra året dominerade Ariana Grande och Cynthia Erivos silhuetter debatten om ett allt smalare kroppsideal. I samband med det lyfte jag vikten av att inte ducka samtalet om skadliga ideal för att vi är rädda att kommentera kvinnors kroppar:
”Konsekvenserna av att tysta farorna med att framställa Ariana Grande som hälsosam är tusen gånger farligare.”
Det står jag fast vid. Ideal som är ohälsosamma, och personer som bär upp och sprider dem, måste vi kunna prata om. Men, det betyder inte att jag tycker det är fritt fram att på illsint sätt beskriva tjocka människor som inte skäms för sina kroppar som omoraliska och farliga. Det är precis det författaren Ann Heberlein gör i en krönika i Expressen.
Hon skriver: ”Det var tydligen aldrig så härligt att vara ”kurvig” som kroppspositivismen påstod. När viktnedgång blivit enklare, tack vare Ozempic och andra liknande preparat, vill ingen längre vara tjock och stolt.”
När Heberlein jämför ”normaliseringen av fetma” med normalisering av heroinmissbruk går det inte längre att ta henne på allvar
Kroppspositivismen var en kort period av andrum och frid i en värld där den med en stor kropp annars inte är välkommen – inte en konspiration för att skada sig själv och andra. Nu har det gått mer än 10 år sedan den hade sin peak och det är återigen fritt fram att förfasas över att tjocka människor som gillar (eller försöker gilla) sina kroppar syns och hörs. Heberleins text är ett exempel på det. Samma gamla visa, men när Heberlein jämför ”normaliseringen av fetma” med normalisering av heroinmissbruk går det inte längre att ta henne på allvar.
Bryr man sig på riktigt om fetmaepidemin som breder ut sig i stora delar av världen, med allvarliga och svåra följdsjukdomar, så är det inte så smart att skylla dess framfart på plus size-modeller. ”Hur många människors hälsa och liv har påverkats menligt av att feta kroppar hyllats och påståtts vara hälsosamma?” frågar sig Heberlein. Och jag kan inte låta bli att undra hur överviktigas hälsa påverkas av att dag in och dag ut bli dömda och hånade, i både det privata och det offentliga.
Jag är, precis som Heberlein, oroad över att fetman bland barn och unga i Sverige ökar. Därför har jag försökt ta reda på fakta för att förstå varför utvecklingen ser ut som den gör, något som sträcker sig bortom en önskan om att krönikan ska bli viral genom vassa formuleringar.
Man behöver inte vara Einstein för att fatta att 12-åringar inte blir feta på grund av en plus size-modell syns i tunnelbanan. Under pandemin accelererade fetma och övervikt bland barn, till följd av att man höll sig hemma mer. Skärmar, föräldrar som skjutsar överallt, krympande skolgårdar, dyra avgifter för fritidsaktiviteter, dyr och hälsosam mat kontra billig och dålig mat – tillsammans skapar detta en grogrund för ohälsosam viktuppgång.
Samtidigt har antalet patienter med ätstörningar ökat. Där finns det faktiskt belägg för att ideal och modellers smala kroppar faktiskt gör människor, inte minst flickor, sjuka.
Om skulden ska läggas någonstans, så är det där.
