Vi ställer kritiska frågor – och bevakar årets största nöjessnackis
Aftonbladets nöjeschef svarar DN:s Tara Moshizi
I veckan sändes återträffen av ”Love is blind Sverige”, själva kronan på verket i Netflix dejtingsatsning i svensk tappning. Det är nu vi tittare ska få se hur det egentligen gått för paren som sa ja utan att få se varandra. Ja, eller det var ju nyheter för alla utom de som läste Aftonbladet för flera veckor sedan när vi redan då kunde avslöja vilka av paren som fortfarande var gifta. Tror ni Netflix jublade över det? Nej. Är det vårt uppdrag som journalister att få Netflix att jubla? Nej.
I en krönika i DN under lördagen skriver journalisten Tara Moshizi att Sveriges medier tycks tävla om att uppmärksamma såpan men att vi samtidigt skyr alla kritiska vinklar och ”i princip bara återger vad deltagarna själva skrivit på Instagram”. Vi måste ha läst olika tidningar. På Aftonbladet har vi gjort allt från att intervjua de deltagare Netflix valde bort fastän de uppenbarligen fann kärleken i programmet till att producera ett helt eftersnacksprogram med gamla deltagare som kunde berätta hur programmet går till bakom kulisserna. Och skrivit spetsiga listknäck om allt det tittarna funderat över när de sett programmet.
Moshizi kallar det att vi ”tävla[t] om vem som kan uppmärksamma fenomenet mest”. På Aftonbladet brukar vi kalla det att ta det våra läsare är intresserade av på allvar och att bevaka årets klart största nöjessnackis på det sätt programmet förtjänar.
Hade vi velat ha intervjuer med deltagarna under programmets gång? Självklart! Det är också därför vi sökt dem vecka efter vecka men med samma besked – totalt förbud att yttra minsta ord innan återträffen sänds. I brist på intervjuer blir Instagram ett nödvändigt ont.
”Nog för att kultur/nöjesredaktionerna genomgått ett stålbad sedan millennieskiftet och bantat ner sina reporterstyrkor till ett minimum, men vi måste väl kunna snyta ur oss något bättre”, skriver Moshizi. Och det stämmer. Svunnen är tiden när en nöjesredaktion på en kvällstidning kunde skicka tio personer till Hultsfredsfestivalen eller stoltsera med personalstyrkor på över 30 journalister. Och trots det gör vi journalistik som rör och berör i ett tempo som säkert skulle fått vissa gamla nöjesjournalister att begära timeout. Att det skulle saknas seriös nöjesjournalistik är ett påstående jag inte skriver under på.
Bara under gårdagen kunde vi följa upp vårt avslöjande om att artisten Fröken Snusk blivit utbytt bakom masken och skickade en reporter att vara på plats i Örebro under den första spelningen för att samla in publikens reaktioner. Vi hade fått loss källuppgifter på att Dermot Clemenger känt sig lurad av Expressens konfronterande i London som vi publicerade och parallellt med det bevakade vi megastjärnan Sabrina Carpenters besök i Stockholm med både en livechatt med läsarna under hela kvällen och en klassisk recension. Utöver alla andra snabba nyhetsknäck, chattar, sociala medie-inlägg, poddar och videoklipp. På en handfull personer totalt.
Hade vi velat göra ännu mer än så? Såklart!
Vi är journalister, vi vill vara överallt hela tiden och ge alla svar vi kan ge. Men vi är också i en situation där vi behöver prioritera efter vad som är viktigast i varje given stund.
Som att prioritera upp årets tv-snackis och ge den rejält utrymme.
