Sabrina Carpenter slår vakt om tonårstjejerna
Uppdaterad 2025-04-05 | Publicerad 2025-04-04
KONSERT ”My give-a-fucks are on vacation”, sjunger Sabrina Carpenter och kokar ner väl valda delar av pophistorien till en enkel espresso. Samtidigt påminner hennes andra konsert i Stockholm om en gammal sanning.
Tonårstjejerna har alltid rätt.
Sabrina Carpenter
Plats: Avicii Arena, Stockholm. Publik: Ingen aning, men det är Carpenters från golv till tak. Längd: Knappt 90 minuter. Bäst: Avslutningen, med Sabrinas tre bästa låtar: ”Please please please”, ”Don’t smile” och ”Espresso”. Sämst: Inte är det kepsen i merchståndet med texten ”I’m working late” i alla fall.
Rester efter campande Carpenters skräpar i vinden utanför Avicii Arena. Fäder i funktionsjackor vallar prinsessklädda döttrar till sina platser. En pappa i Slayer-t-shirt med två pastellfärgade flickor sticker ut lite extra.
Innan konserten spelas ”I saw her standing there” med The Beatles och ”We can’t be friends (wait for your love)” med Ariana Grande. Medan mammor sjunger med i den första och döttrar i den senare tänker jag att popmusiken alltid har handlat om ungefär samma saker och att Sabrina Carpenter får den att kännas både kul och smart igen.
”Vilken Sabrina?” förresten.
Det är en av de vanligaste frågorna jag fått svara på den här veckan.
Att artister som få över fyrtio har hört talas om fyller arenor är ett växande fenomen. Kometkarriärer på Tiktok är kanske den främsta förklaringen. Internet har gjort globala genombrott blixtsnabba och ingen vill missa tåget. På så vis kan den amerikanska sångaren och skådespelaren – som de flesta svenskar knappt kände till för bara ett år sedan – spela för sisådär 25 000 i huvudstaden.
På förra årets sommarhymn ”Espresso” gifte 25-åringen livselixiren kaffe och popmusik till resultatet av en lyxig semesterdisco på lika delar Chic och Carly Simon.
Skivan ”Short n’ sweet” var faktiskt artistens sjätte, men kändes på alla sätt som en debut. Jack Antonoffs uppdatering av åttiotalet präglade musiken – men texterna och Sabrinas svala leverans gjorde ”Short n’ sweet” till fjolårets bästa popalbum.
Artisten från Pennsylvania kommer denna aprilafton som ett yrväder till Diana Ross-dängan ”I’m coming out” och bedövande fredagsfeeling från publiken. När hon avtäcks från sitt badlakan är färgen på hennes body ljusblått glittrig, för den som undrar.
”Okej Stockholm, kväll två, tror ni att ni kan väsnas mer än i går?”, undrar popstjärnan.
Den vita scenen ser ut som en elegant etagevåning i sextiotalets New York. Konserten påminner om en knasig kabaré från ungefär samma tid. Det är klackar i taket, cheesy koreografi, yviga fjädrar, öppna brasor och fiktiva psykologer på scenen. När Sabrina torkar av sitsen, sätter sig på toaletten och sjunger till sig själv i badrumsspegeln i den bedårande ”Sharpest tool” vävs musiken snyggt in i spektaklet.
Mellan låtarna spelas medvetet taffliga och nostalgiska videosnuttar. Extra plus för den svenska text som skräddarsytts för Stockholm. Carpenter vaggar in oss i villfarelsen att vadsomhelst kan hända den här fredagen – sådant kräver showwomanship – även om ”snurra flaskan”-partiet egentligen är kvällens enda, verkliga överraskning. Den här gången får vi Abba-klassikern ”Lay all your love on me” följd av ett litet ”Bira bira bira, bärs bärs bärs”.
Popstjärnan ser uppriktigt rörd ut när hon längst ut på catwalken försöker ta emot publikens kärlek under Europaturnéns sista konsert – om det så är en effekt av hennes Broadway-bakgrund kan faktiskt kvitta.
Showens koncept går helt i linje med den kaxiga glimt i ögat som präglar artisten. Samma sak gäller konsertens mest omtalade stund. När Sabrina Carpenter i låten ”Juno” instruerar en sexställning görs det med så mycket humor att scenen framstår som oskuldsfull, likt Elvis höfter uppdaterade till tjugotalet.
Carpenter driver ständigt, i text och estetik, med den manliga rockpoeten. I stället slår hon vakt om sin huvudsakliga publik: tonårstjejerna. Detta manifesteras tydligt i allsångsfavoriten ”Lie to girls”. Alltid finns det någon douchebag som förtjänar att kallas ”motherfucker” med ett förrädiskt leende. Men tonen är lika ofta bitterljuv: snälla få mig inte att gråta nu när jag målat ögonen så fint.
Konsertens final är starkast. Den ljuvliga ”Please please please” är ett soft litet mästerverk av modern pop. ”Don’t smile” en ballad lika melankolisk som koltrasten, framförd till eftertexter och ett hav av vajande telefoner.
”Espresso”? Den slukar publiken på stående fot – popstjärnan behöver bara waila ännu ett ärevarv över den sanslösa hiten och låta konfettin landa perfekt i blonda lockar.
Att se de unga fansen göra vågen redan innan konserten har börjat och två timmar senare stappla hem i strumplästen, med cowboybootsen i handen, är en minst lika rörande syn. Här finns en värme som räcker hela vägen till slutet av maj.
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads, Bluesky och Spotify för full koll på allt inom musik.