Hajklassikern biter hårt ännu i dag – 50 år senare
NEW YORK. 50 år efter sin första simtur runt Amity Island biter Steven Spielbergs vithaj fortfarande hårt.
I synnerhet i 3D.
Det har gått 50 år sedan Steven Spielbergs genombrottsfilm ”Hajen” hade premiär och eftersom den troligen skulle vara åtminstone kantboll i en amerikansk version av den kulturkanon som presenterades – och sedan pulvriserades – i Sverige i veckan firar USA jubileet med eftertryck.
Tidigare i somras, runt ursprungliga premiärdatumet 20 juni, rasade euforiska folkfester på Martha’s Vineyard, där de omvittnat besvärliga inspelningarna ägde rum sommaren 1974 – och två och en halv månad senare visas restaurerade versioner fortfarande på biograferna i New York.
En sådan chans missar man inte.
Eftersom jag råkar förhålla mig till mina favoritfilmer som jag förhåller mig till mina favoritlåtar och ständigt återvänder till dem har jag sett dramat om vithajen som plågar fiktiva Amity Island vid ett oändligt antal tillfällen, men aldrig på bioduk. När den gick upp var jag åtta år och fick verkligen inte gå på så otäcka filmer – och sedan har det inte funnits fler tillfällen.
Så trots att jag kan varje replik utantill och vet exakt vad som kommer hända i alla scener är upplevelsen i salongen i Kip’s Bay omtumlande – särskilt som föreställningen jag ser råkar vara ett fancy 3D-spektakel.
Riktigt hur det går till, hur man lyckas konvertera en 50 år gammal film till 3D-format får du fråga någon annan om, men Spielberg själv har varit inblandad och – såklart– utfört ett litet mirakel. Den extra dimensionen framhäver detaljer ingen ägnat uppmärksamhet tidigare, skänker gamla bilder nytt liv och bidrar till en rent påträngande närvaro.
Det går att känna den giftiga smaken av det hemkokta brännvin kapten Quint bjuder Chief Brody på innan de bordar skruttiga gamla Orca, den förtätade stämningen när samma Quint i den sena natten berättar om förlisningen av USS Indianapolis blir ännu mer förtätad och hans sorti som den aggressiva fiskens lunch-snack…den sekvensen övertygade mig för länge sedan om att aldrig bada i annat än pooler och efter den här in-your-face-tagningen vet jag inte om jag vill göra ens det.
Det finns även en IMAX-version och alldeles oavsett form kan vi slå fast att ”Hajen” fortfarande biter hårt efter ett halvt sekel.
Det är en suverän jävla film, fulländad i nästan varje beståndsdel – från John Williams odödliga ledmotiv till den salta dialogen och rollgestaltningarna av femplus-trion Roy Scheider, Robert Shaw och evige hjälten Richard Dreyfuss.
Grattis på 50-årsdagen, tycker jag gott vi kan säga.
Den inledande teasern om en amerikansk kulturkanon kittlar lite, inte sant?
Så starka känslor som Lars Trägårdhs version väckte vågar jag mig inte på att sammanställa ens en skiss, men jag kommer på mig själv med att tänka på urvalet hela tiden.
Några namn och företeelser som återkommer är Walt Whitman, den konstitutionellt säkrade strävan efter lycka, Emily Dickinson, Edisons glödlampa, Louis Armstrong, Wright-brödernas flygplan, Howlin’ Wolf, NASA, Big Mama Thornton, BBQ, Alfred Hitchcock, Stetson-hattar, Grant Woods ”American gothic”, Elvis, Detroits bilar, James Baldwin, Bob Dylan, baseball och Sopranos.
Fast där får vi sätta punkt, annars kommer vi behöva a bigger boat…
ORSAKER TILL EXTAS
•The Hives – The Hives forever, forever The Hives (Album)
– Bland det bästa de gjort.
•David Byrne – Who is the sky (Album)
– Det är väldigt svårt att inte älska denna evige särling.
•IK Brage (Fotbollslag)
– Fyller 100 år och går upp efter den succé-höst som står för dörren.
