Turistens klagan – på andra turister i Milano
MILANO. Det är inte lite övermaga att själv vara turist och gå och nynna på Povel Ramels klassiska diss i ämnet.
Men jo, tycka turist trist – här i Milano såväl som hemma i New York.
Nu vill jag ha fört till protokollet att jag ju inte i första hand tagit mig till norra Italien för att turista; jag har skickats hit för att blogga om de olympier som av somliga skändligen kallas käppakrigare.
Men en sällsynt dag när solen gassar från klarblå himmel över den förträffliga metropolen vid Alpernas södra sluttningar har jag plötsligt en lucka i det späckade schemat och får för mig att jag ändå måste gå och titta på den berömda kyrkan, Duomo di Milano.
På något vis känns det ju som att man bör ha sett de största attraktionerna i städer man besöker för att kunna hävda att man alls varit där. Det är lika med Eiffeltornet i Paris, Big Ben i London och Domnarvsvallen i Borlänge, höll jag på att säga.
Så jag stövlar iväg längs den buckliga kullerstenen på Via Torino och står plötsligt i ett hav av just turister, samt äckliga duvor, på det väldiga torget Piazza del Duomo och ser dum ut.
Den är för all del grandios, katedralen, men det känns som att vi alla bara är där och glor helt pliktskyldigt och tar några lama bilder med mobilerna, inte för att vi precis är intresserade av arkitektur eller vad byggnaden representerar, utan för att vi vill kunna visa att vi minsann befinner oss i Milano.
När duvorna – luftens råttor – blir för närgångna vispar jag mig ut ur kaoset, återvänder till de mer perifera kullerstenarna i stadsdelen Navigli och sätter mig på en uteservering och dricker en espresso.
I just Milano är väl även det rätt mycket turist-beteende, men jag har i alla fall främst locals omkring mig, inte blott andra tillfälliga besökare.
Den aspekten grubblar jag ofta över i New York, hur många turister som reser till den staden – befolkad av de mest fascinerande tokstollarna i världen – och bara träffar andra turister.
Det ska väl jag i och för sig skita i, hur andra väljer att fira semester är knappast min business och jag är inte heller ute efter att sätta mig till doms.
Men det känns sorgligt att så många ser och upplever så lite av platserna de besöker. Framförallt inhemska, amerikanska turister ”gör” gärna New York på ett sätt som innebär att de egentligen aldrig ser något av nationens största stad.
De hänger på Times Square – en präktig turistfälla ingen new yorker som inte jobbar i närheten frivilligt besöker – och går lite i de södra delarna av Central Park och åker upp i Empire State Building och rundar sedan av kvällarna med någon av de mest omtalade Broadway-showerna, just nu helst ”The Lion King” eller ”Aladdin”.
Äter gör de på kedjerestauranger som finns överallt – eller på hopplösa fejk-diners runt just Times Square, med undermålig mat och bestialiska priser, för att de nämns i förljugna turistguider.
Samtidigt kryllar Manhattan av genuina diners, där krubbet är vällagat och ingen blir skinnad – men dem skyr man, de tycks vara farliga.
Det är direkt provocerande.
Som han diktade, Povel Ramel:
Nu turister göra invasion
Komma nästan upp i million
Alla se ut som likadan
Komma hit till ö, titta på varann
Icke tycka om turist
Tycka turist trist
I New York likväl som i Milano.