LA-trion ringar in 2026 med skoningslöst skrän
NEW YORK. Som det nattsvarta och tidvis brutala cyberpunk-skränet på Los Angeles-trion Healths album ”Conflict DLC” låter, så känns 2026.
Det är en av ett antal reflektioner i dagens måhända spretiga lilla spalt.
Health – eller HEALTH, för de tar sig tydligen fram i världen med enkom versaler – får ses som ett högst ironiskt namn på ett band som låter allt annat än hälsosamt.
De har existerat i 20 år och hunnit ge ut ett helt koppel album, men hyggligt färska ”Conflict DLC”, släppt i december, är det första jag hört. Det ska de kanske vara glada över, ifall min reaktion nu till äventyrs betyder nånting, för under soligare epoker här i galaxen vet jag inte om jag kunnat ta till mig den olycksbådande, gravt dystopiska häxbrygd av metal, cyberpunk, goth, industrirock och electro som tycks vara trions signum.
Men denna djävulens vinter kan jag inte tänka mig något lämpligare än det soundtrack som uppstår när Slayer jagar in My Bloody Valentine i en sjabbig Hollywood-gränd där Nine Inch Nails och Ministry väntar på att råna dem.
En särskild favoritlåt är skoningslöst hårda dödsmässan ”Vibe cop”.
That’s 2026 for you.
Här i New York säger dom att raddan av dagar med arktisk kyla som pågår just nu är den längsta sedan 1964.
Det förklarar kanske varför vi under de två veckor som passerat sedan förra spalten gått från uppmaningar om att slå ihjäl januari-demonerna med gränslös eufori a la The Brothers Johnsons ”Stomp!” till Healths borrar i tinningarna.
Men nya Springsteen-låten då, undrar uppbragt vän av ordning, är inte den 2026 så det skriker om det också?
Ja, jo. Om inte annat är det den mest effektiva protestsången av sitt högst specifika, direkta slag sedan Crosby, Stills, Nash & Youngs ”Ohio” sommaren 1970.
Man kunde kanske tro att även tredje säsongen av HBO Max-serien ”Industry” skulle passa den aktuella sinnesstämningen, men nej.
Det är skillnad på musik som ringar in en känsla och iskall nihilism på film och jag blir bara illa berörd av alla förfärliga människor i den där London-sagan.
Mycket hellre vänder jag verkligheten ryggen och låter Toby Ziegler förföra mig i den gamla Aaron Sorkin-fantasin om Vita huset.
Mm, jag har förstått att ”West wing” idag ses som töntig och förljugen och enligt lirare på vänsterkanten predikar felaktig gospel, men fuck that. En färsk genomplöjning av samtliga säsonger visar att den fortfarande fyller sin funktion som ljuv eskapism – och just Toby Ziegler är en hjälte för alla tider.
”Även om den här filmen visades på ett plan skulle folk resa sig och gå ut”.
Så, ungefär, var det en recensent som skrev om den aktuella dokumentären om nationens första dam.
Det kallar jag sågning.
En gång satt jag för övrigt på samma plan som Richard Schiff, som spelar Toby, och vi fick inte lyfta från flygplatsen i Charleston i South Carolina – kuriöst nog för att president Bush skulle landa med Air Force One en halvtimme senare.
– Såna är reglerna och jag har ingen att kontakta, skrockade piloten i högtalarsystemet.
Då kunde jag, som inför de flesta flygningar kanske hade fått i mig något glas, inte låta bli utan utbrast:
– Toby Ziegler sitter ju här, be honom ringa någon!
Schiff log snett.
Nu åker jag till Milano och tittar på OS-hockey.
Förhoppningsvis blir det en så hälsosam upplevelse att inget Health behövs.