En fantastisk kväll för den skadade rock ’n’ roll-hjälten
NEW YORK. En gång, säger mannen på barstolen intill, dansade jag en slow dance med Lucinda Williams.
Sen tränger vi oss in på Beacon Theatre på Upper West Side och ser bland andra just Lucinda William hylla Jesse Malin under en fantastisk ”benefit”-show.
Det är på Upper West Side-institutionen Playa Betty’s jag träffar Lucinda Williams gamla danspartner.
Denna säregna, kaliforniskt inspirerade inrättning råkar vara belägen ett kvarter från Beacon Theatre, så det är ofta där festprissar med biljetter till evenemang i den vackra salongen på Broadway ”värmer upp” och just den här kvällen kryllar baren av åldrande rock- och punk-fans som tagit sig norrut för att se en uppsättning artister hylla Jesse Malin – New York-artisten som förra våren drabbades av en förödande stroke i ryggmärgen och nu behöver hjälp med omöjliga sjukvårdskostnader.
En av de artisterna är Lucinda Williams och det är när hon kommer på tal i det allmänna förhandssurret mannen på stolen intill berättar sin lilla historia.
Hon hade någon gång under tidiga 90-talet spelat på Irving Plaza strax söder om Gramercy Park och eftersom min nya bekantskap kände någon i bandet fick han följa med på efterfest i Tribeca.
Där bjöd drottningen från Lake Charles alltså upp till en långsam dans.
– Jag har aldrig glömt det, säger mannen med ett vemodigt leende och en blick som skvallrar om att han för några ögonblick befinner sig någon helt annanstans.
Inne på Beacon Theatre en timme senare är det knökat med samma slags karaktärer. ”Alla” från 70-talets elektriska downtown-scen som fortfarande lever – alltså slutade dricka och ta droger i tid – hedrar Malin med sin närvaro. I min bänkrad sitter till exempel legendariske fotografen Bob Gruen – ansvarig för ikoniska bilder på alla från John Lennon till Sex Pistols – och fingrar på en vattenflaska. Det är inte så konstigt. Jesse Malin är, bland mycket annat, en sista vital länk till det oerhörda som hände på klubbar som CBGB’s och Max’s Kansas City för snart 50 år sedan.
På scenen den här kvällen, under sitt första framträdande sedan han drabbades av olyckan, är han dock bara…här och nu. Den 57-årige sångaren kan fortfarande inte använda sina ben, men vid ett par tillfällen lyckas han på ren viljekraft ändå ställa sig upp och tillsammans med sitt eminenta band framför han rykande versioner av några av sina största sånger – till exempel ”She don’t love me now”, numer allra mest känd som Springsteen-cover.
Av de många gästartisterna tycker jag att framförallt Rickie Lee Jones, Jakob Dylan, J Mascis och Adam Duritz från Counting Crows gör oförglömliga intryck. Samt…just det; Lucinda Williams. Hon levererar en hudlös tagning av sin egen ”New York comeback” – en osedvanligt passande sång under denna show.
Till sist förenas alla, plus tomten, i en rungande version av Ramones ”Do you remember rock ’n’ roll radio” och den sjuder fortfarande i blodet när taxin på vägen hem korsar Central Park.
Ljusen från raden av skyskraporna söder om parken flimrar förföriskt mellan de nakna trädgrenarna och jag hoppas att någon även på Jesse Malins efterfest dansar en slow dance med Lucinda William.
ORSAKER TILL EXTAS
•Landman (Tv-serie)
– West Texas fortsätter förföra.
•Rickie Lee Jones – Cycles (Livenummer)
– En av de verkliga höjdpunkterna på Beacon Theatre.
•Dwight Yoakam – Brighter days (Album)
– Så här bra har den gamle honky tonk-favoriten inte varit på länge.