Landman är höstens mest förföriska tv-serie
NEW YORK. Om Billy Bob Thornton så bara kört runt i det förföriska västra Texas i sin pick up-truck hade jag dreglat av hänförelse.
Men ”Landman” är en oemotståndlig tv-serie även av fler anledningar.
En regnsjuk och smådeppig Thanksgiving passerade i veckan; på grund av för många jobbåtaganden tvingades jag tacka nej till en grandios familjemiddag i centrala New Jersey – en sån man sett på film vid hundratals tillfällen – och blev kvar ensam på det övergivna Manhattan.
Men jag slapp i alla fall äta torr kalkon och pumpapaj med tranbärssylt och jag hann dessutom bli knockad av ”Landman” – Taylor Sheridans nya succé-serie.
Det kan antagligen framstå som att det händer ofta, att jag hela tiden förlorar mig i nya dramaserier, men så är det inte alls. De flesta det talas om ser jag, men bara undantagsvis blir jag så intresserad av karaktärerna och förförd av miljöerna att jag inte kan sluta titta. Vanligare har det genom åren varit att jag aldrig kommit in ens i smash hits resten av världen fullkomligen älskat – bland dem ”Breaking bad”, ”Mad men” och ”Six feet under”.
Men ”Landman” hinner inte rulla mer än någon minut innan jag inser att jag inte kommer kunna resa mig ur soffan förrän jag svept samtliga tre avsnitt som hittills matats ut för streaming.
Den allt annat än äppelkindade sagan om den brutala oljeindustrin i västra Texas och livet som kretsar kring den griper tag på en gång och det beror inte minst på Billy Bob Thornton. Han har lyst upp biodukar och bildskärmar förr – till exempel mot Oscar-belönade Halle Berry i ”Monster’s ball” – men så här bra vet i tusan om han varit tidigare. Den knotige, väderbitne Arkansas-sonen är perfekt som Tommy Norris – kallblodig och effektiv allt-i-allo åt ett fristående oljebolag, inblandad i allt från ljusskygga land-dealar till personalvård efter fasansfulla olyckor ute i ”the patch” och därtill fåfänga försök att vårda relationerna i en egen, måttligt funktionell familj.
Enligt min mening bidrar själva miljön – geografin – emellertid i lika hög grad till magin som något annat. West Texas är den kanske mest filmiska landsändan i hela Amerika. Det såg vi inte minst i David MacKenzies underskattade ”Hell or high water” och landskapet ser lika fantastiskt ut i ”Landman”. Om inte ännu mer fantastiskt. För mig skulle det egentligen räcka att se Billy Bob köra sin buckliga pick up-truck på I-20 mellan Midland och Odessa i den brandgula skymningen avsnitten igenom.
Själv har jag bara varit där en gång, under en roadtrip som började i Houston och tog mig tvärs över den väldiga Lone Star-staten, med sträckor genom ingenting så oändliga att det inte går att förklara, och när jag efter något dygn kom fram till Midland kändes det som att jag hamnat på en annan planet. De vidsträckta horisonterna, de tusentals oljetornen med sina eldsvansar i toppen, den heta doften av bränd råolja, det ruffiga ökenlandskapen, de råbarkade cowboy-karaktärerna i barerna…det var, och är, lätt utomjordiskt.
Nu måste jag dit igen och gå i Billy Bobs fotspår.
ORSAKER TILL EXTAS
•Landman (Tv-serie)
– John Hamm och Demi Moore är utsökta de också, även om man ännu inte sett så mycket av den senare.
•Helikopterrånet (Tv-serie)
– Den var man ju också tvungen att binge-sluka.
•Al Green – Everybody hurts (Singel)
– Höstens cover, Michael Stipe måste vara sjukt stolt.