Det krävs ett samhälle för att mörda ett barn
Markus Larsson: ”Adolescence” på Netflix går inte att skaka av sig
I tredje avsnittet går det inte att slita blicken från psykologens ansikte och ögon.
Allt hänger på hennes reaktioner i rummet.
När hon börjar bli rädd för 13-åringen framför henne stirrar tv-tittarna rakt ner i en kall avgrund.
Det har gått över en vecka.
Och det var en vecka som inte dominerades av ett nedlagt band från Eskilstuna.
Det var ”Adolescence”, den brittiska minserien på Netflix, som tog över. Själv kan jag inte minnas när en skiva, film, bok eller tv-serie senast tog över så hårt och fullständigt.
Efteråt behöver man en kram, man behöver gå ut en stund och sparka grus från ena sidan av gångvägen till den andra, man behöver prata med någon men man orkar inte. Inte än. Ge mig ett par dygn till.
Det gick väldigt snabbt att dela upp ens kollegor och vänner i två lag: de som har sett ”Adolescence”, och de som inte har gjort det.
Dialogen med nån ur det första laget låter alltid likadant.
”Har du sett ’Adolescence’?”
Han eller hon spärrar upp ögonen, gapar och tappar orden.
”Vilket avsnitt är du på?”
”Jag ska se det tredje i kväll.”
”Åh, lycka till.”
Avsnitten är filmade i en enda lång tagning. Av nån anledning tänkte jag efter ett tag inte ens på det tekniska arbetet och den mödosamma planeringen som måste ha krävts.
Den tredje delen är ett samtal mellan psykologen Briony Ariston, spelad av Erin Doherty, och 13-åringen Jaime Miller, spelad av Owen Cooper. De sitter i ett rum på en mentalvårdsavdelning för barn. Han är anklagad för att ha mördat en jämnårig tjej som gick på samma skola som honom. Hon försöker att nysta upp sanningen.
Det var inte bara första scenen som filmades till serien. Det var också Owen Coopers första jobb som skådespelare, vilket är overkligt. Mot slutet, och efter flera omtagningar, hade han skrikit så mycket att han knappt kunde prata.
Men det är Erin Doherty som är den emotionella orkanens centrum. Hon är sensationell. De lugna frågorna. Rynkan som dyker upp i pannan. Den växande oron i ögonen. Skräcken. När hon, utan att säga det högt, inser vad som har hänt måste tittaren acceptera sina värsta misstankar. Hjärtat ramlar ner i ett slukhål.
Med ”Adolescence” ville en av seriens skapare, skådespelaren Stephen Graham, gräva ner sig i en samtidens hemskaste frågor:
Varför knivmördar så många pojkar unga flickor i Storbritannien?
I serien finns svaret, och det stora sveket, i summan av överbelastade skolor, mobbningen i sociala medier, det okontrollerade våldet och kvinnohatet på nätet, incelkulturens förvridna människosyn, de vuxnas okunskaper och frånvaro, en förintad välfärd. Det krävs ett samhälle för att uppfostra och skydda ett barn, och det krävs ett samhälle för att mörda ett barn.
Serien pekar inte finger. Den demoniserar inte. Den har en empati, och en vardaglig ton, som är akut sällsynt. Kalla den gärna för ett vaccin mot möänniskoförakt. I England kallas ”Adolescence” för den bästa serien på flera årtionden. Så kan det vara, men det är ord.
Poängen är att serien skildrar en chock så närgånget att den inte går att skaka av sig. Nåt slags hopp finns där, i att även tv på våra största, mest cyniska och strömmade jättar kan vara så genomträngande bra att det inte går att blunda för giftig manlighet.
Det är så mycket som stannar kvar. Övervakningskameran på parkeringsplatsen. ”Ät dina cornflakes.” Den svindlande kameraåkningen när eleverna går hem från skolan och fram till mordplatsen där Jamies pappa lämnar blommor. Värmen hos Ashley Walters polis Luke Bascombe. Nallen. När Jaime Millers syster tittar på sina krossade föräldrar och säger:
”Han är ju vår.”
