Ingen kommer att sakna de värdelösa monstren
Markus Larsson om ”Stranger things” och Demagorgoner
Efter nästan tio år går tv-serien ”Stranger things” snart i mål.
Bra, det räcker nu.
Snälla, ta slut.
Slutet har börjat.
När det gäller just ”Stranger things” måste dock ordet ”börjat” ringas in.
I torsdags släpptes fyra avsnitt. På juldagen kommer tre till. Och till sist, på självaste nyårsafton, avslutas serien med en långfilm. Det sker ungefär samtidigt som en betjänt från en annan tid och plats snubblar på ett tigerhuvud och ropar:
”Schköll!”
”Stranger things” förtjänar verkligen att få säga hej då och ”schköll” nu. Det som var en varm och rar skräcksaga har blivit ett maraton i kvicksand. Ju närmare finalen kommer, desto mer avlägsen känns den. Lite som en hägring.
Seriens 80-talskaraoke är en sorts kulmen av 2000-talets blockbuster-tv. Eftersom avsnitten ska vara lika påkostade, och ibland också lika långa, som Marvel-filmer blir kraven och kostnaderna därefter. Det kan dröja så länge mellan säsongerna att de unga skådespelarna hinner fylla medelålder innan de sista eftertexterna rullar.
Lång väntan och ännu längre avsnitt är egentligen inget problem. Att ”Stranger things” verkar lida av samma problem som exempelvis ”Lost” och ”Game of thrones” är värre. Det finns med andra ord inga tecken på att seriens skapare, The Duffer Brothers, vet hur de ska landa sin mastodont. Att slutet dröjer kan bero på att de inte haft någon aning om hur det skulle se ut från början. Eller rättare sagt – de har stoppat in så mycket utfyllnad längs vägen att finalen lär komma som en suck av lättnad. Succéer måste kavlas ut maximalt. Hur det skadar handlingen är sak samma.
Och med tanke på hur mycket pengar som har plöjts ner i serien är det svindlade hur töntiga monstren är i ”Stranger things”. CGI-effekterna är emellanåt skrattretande. Jämför gärna en Demogorgon från landet Upp och Ner med en drake från ”House of the dragon”.
En Demogorgon? Tja, det är en demon som finns i olika mystiska versioner. Dess roligaste uppenbarelse är en remix av hund och köttätande tulpan. Kalla det gärna för varelsens tonår. För den som undrar är monstret ungefär lika läskigt som Fantus, en barntillåten och dataanimerad elefant från Norge.
Redan i första avsnittet av den femte säsongen dyker en Demagorgon med dålig impulskontroll upp igen och klöser hål i bröstkorgar. Man fnissar lite uppgivet. Kom igen nu.
Kärnan i ”Stranger things”, det rörande kompisgänget, finns kvar. Allihop är en lyckad cover på liknande hjältar från ”ET” och Stephen Kings ”Det”. Att få hänga runt med dem är alltid en större behållning än intrigen.
Just nu har serien dock reducerats till invecklade förklaringar av en mytologi som kanske aldrig kommer att gå ihop. Ofta i form av stressade dialoger med uppspärrade ögon. Eller en viktig tentakel i en lika viktig mun.
En sak kan dock publiken trösta sig med.
Slutet av ”Stranger things” kan knappast bli sämre än de sista dödryckningarna av ”Game of thrones”.
