Radiohead viktigare än en löjlig svensk kulturkanon
Markus Larsson: En gång i tiden avskydde jag dem – sedan växte jag upp
En svensk kulturkanon var inte veckans nyhet.
Inte att ”Calle Schewens vals” ingår i den heller.
Det var ett band från Oxford.
Medan Sverige var upptaget med att diskutera borgarnas kulturkanon spreds små och simpla flyers i några utvalda europeiska städer.
Det räckte för att vissa av oss slutade lyssna på hur Parisa Liljestrand försökte försvara en lista som, om man exempelvis studerade urvalen i kategorin musik, kändes lika genomtänkt och modernt som kassler med ananas.
Det var inte vilka flyers som helst. De fick det mesta att kännas onödigt. Det verkade som att Radiohead hade slutat slumra och var beredda att spela igen i Madrid, Bologna, London, Köpenhamn och Berlin senare i år. Efter några timmar bekräftade bandets trummis Philip Selway nyheten på Instagram.
Radiohead är ett lysande exempel på hur vissa artister växer i sin frånvaro. De har inte turnerat på sju år eller släppt en ny skiva sedan 2016. Senaste gången som bandet spelade i Sverige 2017 hamnade konserten på Globen i Stockholm i, förlåt, radioskugga. Justin Bieber och Håkan Hellström uppträdde samma kväll och i samma stad.
Det är säkert lätt att avfärda Radiohead och koppla ihop dem med den nostalgiska vurmen för olika namn från 90-talet. Det är ett misstag. Radiohead har aldrig slutat. Deras ”sista konsert” känns långt borta. De kan lika gärna välja att tyna bort utan att meddela att de lägger av.
I dag är det dessutom svårt att förknippa dem med 90-talet. Det känns till och med som att deras största och mest framgångsrika koloss, albumet ”OK computer” från 1997, är inspelat i ett annat årtionde. Musiken är så främmande och framåtblickande att en låt som ”Let down” kan bli en viral hit på Tiktok i år.
En gång i tiden avskydde jag Radiohead eftersom de var allt som Oasis inte var. Sedan växte jag upp.
Radioheads förvandling mellan ”OK computer” och ”Kid A” vid millennieskiftet borde ingå i en kulturkanon. Den var inte bara motsatsen till just Oasis. Utan den hade bandet haft ett annat fingeravtryck i dag.
Före ”Kid A” kunde de ha blivit lika stora och tomma som Coldplay. Efter albumet blev de Radiohead på riktigt. De var tvungna att riva musiken som byggde dem för att orka fortsätta. Smula sönder den i molekyler. Det låter inte ens som att ”Karma police” och musiken på ”Kid A” existerar i samma solsystem.
Hade någon med samma popularitet och status vågat göra en lika utmanande tripp ut i det okända i dag? Troligtvis inte.
I en tid av skenande pepp, populism och ”poptimism”, då fans och kritiker tävlar om vem som kan sätta högst betyg på vilket skamlöst skräp som helst, blir Radiohead ännu tyngre nu än vad de var för 25 år sedan.
För min egen del, som aldrig har lyckats se dem live, får tanken på att höra Thom Yorkes röst brista när han sjunger ”you know where you are” i ”Let down” tre stjärnor i musikens Michelinguide.
Det är värt en resa för att se det.
