Snygg, sextung och tom Wuthering Heights
Barbiehus-estetik och bad boy-kåtma
Uppdaterad 2026-02-13 | Publicerad 2026-02-12
”Wuthering Heights”
Regi Emerald Fennell, med Margot Robbie, Jacob Elordi, Hong Chau, Shazad Latif, Alison Oliver, Martin Clunes, Ewan Mitchell
FILMRECENSION. Margot Robbies Cathy och Jacob Elordis Heathcliff är betydligt kåtare än tidigare filmatiseringar av ”Svindlande höjder”.
Men filmen är långt ifrån lika mörk och brutal.
DRAMA. Trots alla filmatiseringar, låtar och referenser har jag inte kommit mig för att faktiskt läsa Emily Brontës roman ”Svindlande höjder” förrän inför Emerald Fennells omsurrade filmatisering – och när jag nu åtgärdat luckan är det svårt att se marknadsföringen och alla hjärtans dag-premiären som annat än ett svårslaget fall av fake news.
För att citera en The Guardian-krönika från 2007: "Om Svindlande höjder är en romantisk berättelse är Hamlet en familjesitcom".
Romanen må innehålla en av tidernas allra, allra vackraste kärleksförklaringar, men annars: en iskall avgrund av människomonster, kärlekslöshet och nästan ofattbara grymheter. Fysisk och psykisk misshandel av både barn och kvinnor, övergrepp, spökerier, sinnessjukdom, glödande hat, gravskändning, känslokyla, förnedring, djurplågeri och blint hämndbegär.
Mest av allt, en berättelse om kvinnor och barns utsatthet i en klaustrofobisk tid av begränsat självstyre och brist på både rättigheter och egna pengar. Den fick mig bokstavligen att tillfälligt tappa luften.
Det gjorde inte Fennells filmatisering.
Stor ommöblering
Hennes tolkning av relationen mellan Catherine Earnshaw (Margot Robbie) och hittebarnet Heathcliff (Jacob Elordi), och av händelserna runt godset Wuthering Heights i slutet av 1700-talet är en ommöblering så pass stor att titeln den här gången kommer med citationstecken. ””Wuthering Heights””.
Att Fennell skulle söka sig till grundmaterialet är inte oväntat efter skevt roliga hämndfantasin "Promising young woman" och kroppsvätskekladdiga klassklättringssatiren "Saltburn".
Här inleder hon med ljud under förtexterna som låter som sexstön, men visar sig komma från en man som hängs offentligt. Kameran sveper sedan över en föreställning i det jublande publikmyllret med våldsamma Punch and Judy-kasperdockor. Det kommer att bli brutal åka av, ska vi snabbt förstå.
Ändå når hennes variant på det området knappt upp till knäna på den 179 år gamla förlagan. När det kommer till originalitet och behandlingen av romanens fulare sidor kommer Fennell inte heller nära landsmaninnan Andrea Arnolds filmatisering från så sent som 2011.
Visserligen luktar det och är skitigt. Det är kallt och vinden viner genom husen. Men mest är det ändå lite lyckligare, betydligt kåtare, och med mer sympatiska huvudkaraktärer.
Glassigt popkonstsnygga bilder
I övrigt: ett pärlband av fotografen Linus Sandgrens mäktiga landskapsvyer över karga hedar och glassigt popkonstsnygga bilder med Suzie Davies och Jacqueline Durrans roliga och vilt anakronistiska scenografi och kostymer, dränkta i Anthony Willis och Charli XCX:s musik.
Barbiehusestetiken, sexet och bdsm-inslagen är allt som allt vrickat, men inte i närheten av så vrickat som filmen självmedvetet verkar tro. Ytan är den klart största behållningen, och är – i alla fall stundtals – bara den värd biobiljetten. Där under är det ekande tomt på gränsen till onödigt, trots sexet och den uppenbara kemin mellan Margot Robbie och Jacob Elordi.
Den senares kropp utnyttjas maximalt som ”törstfälla” och får jobba hårt för att sälja in nykonservativa fantasier om manlighet. I förbifarten också sälja in bad boy-romantik och psykisk misshandel som frivillig sexlek till en publik som lockats in av hans torso och marknadsföringskampanjerna på TikTok om "one of the greatest love stories of all time".
Magstarkt, i mer än dubbel bemärkelse.
Visas på bio.
Glöm inte att gilla Aftonbladet FILM på Facebook och följa oss på Instagram, Bluesky, Threads och X (Twitter) för nyheter, trailers, recensioner och skön filmnostalgi.