Mon Dieu, Agneta – vilken klyschbuffé!
Eva Melander gör ett otacksamt jobb i ”Je m’appelle Agneta”
Publicerad 2026-04-15 11.23
Je m’appelle Agneta
Regi Johanna Runevad, med Eva Melander, Claes Månsson, Björn Kjellman, Jérémie Covillault, Anne-Marie Ponsot, Richard Forsgren.
FILMRECENSION. Eva Melander gör så gott hon kan men kan inte rädda Agneta i den här osofistikerade och schablonartade filmversionen av Emma Hambergs populära feelgood-bok.
DRAMAKOMEDI. Den tillbakahållna kvinnan, som har tappat sig själv efter decennier av äktenskap och moderskap och nu förtjänar att äntligen få blomma ut. Den torra svenska maken, som varken förstår eller uppskattar henne. Den excentriske homosexuella mannen, som säger ja till livet och lusten. Och passionerade, lössläppta fransmän som äter ost och baguette, älskar, dricker vin, köper sina grönsaker på det lilla torget med den lilla fontänen, och i största allmänhet ägnar sig åt joie de vivre i pittoreska ”shabby chic”-miljöer.
Det är alltså Emma Hambergs populära feelgood-bok ”Je m’appelle Agneta”, som tidigare har satts upp som pjäs, som har blivit film. Och att klichéerna står som spön i backen är inte så mycket en åsikt som ett obestridligt faktum. Här målas allt med de allra bredaste av penseldrag.
Extremt tantig 49-åring
Johanna Runevad har regisserat och Eva Melander spelar huvudrollen som den extremt tantiga 49-åringen Agneta, som lever ett parodiskt dödstrist liv i Sollentuna. Hennes träiga man (Björn Kjellman) har snöat in på träning och hälsosamma val, hennes vuxna barn hör bara av sig när de behöver pengar, och på Trafikverket ser varje arbetsdag likadan ut.
Men hon drömmer om Frankrike, och när hon plötsligt får sparken efter 25 år tar hon chansen.
I en radannons läser hon att en äldre pojke behöver hjälp med matlagning och städning, av någon som kan prata svenska, i en liten by i Provence. Och snart står hon där i Saint Carelle som en överårig au pair, ensam, allt annat än världsvan och utan att kunna ett enda ord på franska – och ovetande om att den ”pojke” som hon ska ta hand om i själva verket är en äldre man som bor i ett gammalt kloster.
Einar (Claes Månsson) lämnade Sverige på 60-talet för att leva det goda, hedonistiska livet tillsammans med sitt livs kärlek Armand. Men nu är hans livskamrat död och tillvaron har tystnat. Och kvar finns en sorg över den son som han övergav, som han försöker överrösta med tillkämpad glädje och dans i sin egen avskärmade lilla verklighet.
Han ”offrade ett tråkigt liv i Sverige för sin libido” och Agneta gjorde precis tvärtom. Han valde sig själv, och hon valde bort sig själv. Och efter en trevande start börjar de två lära av och hjälpa varandra.
Hon tar av sig fleecetröjan, snattar en klänning, och slänger sina fotriktiga skor i havet. Hon börjar dansa, tycka om sig själv och sin kropp och frigöra sig sexuellt. Och han konfronterar, efter mycket motstånd, till slut sitt förflutna och de val han gjorde i det.
Svärta och autenticitet
Månsson övertygar och berör som en livsnjutare som på ålderns höst har drabbats av både begynnande demens och eftertankens kranka blekhet. Han bidrar med ett välbehövligt stråk av svärta och autenticitet, och har också de finast skrivna replikerna.
Men Melander har det tuffare och gör ett otacksamt jobb med en hopplös roll helt utan nyanser, som förutom i ett par otippat oförfärade sexscener aldrig känns som en riktig människa.
Visst finns här inbjudande miljöer och scenografi, ett smittande frosseri i franska viner, ostar och toner, och ett publikfriande budskap om att våga lämna tryggheten och leva livet på sina egna villkor. Men det blir bara billiga knep, när själva berättandet är renons på både sofistikation och överraskning och hemfaller slaviskt åt banala plattityder.
Visas på bio från den 15 april, och på Netflix från den 29 april.
Glöm inte att gilla Aftonbladet FILM på Facebook och följa oss på Instagram, Bluesky, Threads och X (Twitter) för nyheter, trailers, recensioner och skön filmnostalgi.