Varför gör inte högern egna filmsnackisar?
Tomma tunnor skramlar bland Hollywoods konservativa
KRÖNIKA. Bioaktuella ”One battle after another” rör upp känslor, inte minst bland folk som röstar höger.
Men som vanligt är det mer snack än verkstad för Hollywoods konservativa.
Paul Thomas Andersons film har hyllats mer eller mindre unisont av kritikerna, med undantag för en del konservativa röster i USA, som National Review vars kritiker Armond White kallade ”One battle after another” årets mest ”oansvariga film” för att den, i hans värld, ”hyllar politiska lönnmord” och vänsterns våld.
Själv tycker jag att den effektfullt om än komiskt överdrivet skildrar det verkliga hotet i USA, extremhögern, samtidigt som den även hyllar kampviljan bakom revolutionära rörelser, ifrågasätter ideologiska fällor och idiotier som ofta följer med, och visar hur terror förstör liv på alla sidor. Mycket på en gång, men framför allt är det en film som sprakar av liv: suveräna skådespelarinsatser, hejdlösa jakter och spänningshöjande musik av Jonny Greenwood.
”Dammig relik”
Nu har även författaren Bret Easton Ellis anslutit sig till skaran som gnäller på filmen. I sin podd förutspår ”American psycho”-författaren att ”One battle after another” kommer snart att ses som ”en dammig relik från Kamala Harris-eran” där alla måste låtsas att de gillar något för att göra en politisk poäng. Han fortsätter:
– Den känns väldigt daterad. Den läser helt enkelt inte av rummet. Den läser av en liten hörna av rummet, men inte vad som sker i USA.
För det första kan man undra vad som är ”Kamala Harris”-eran. Hon var vicepresident i fyra år och misslyckades med att vinna valet förra året. Vilket kulturellt avtryck menar Ellis att hon har gjort? För det andra låter han sig nog själv förblindas. Bara för att han inte råkar gilla filmen beror inte de positiva recensionerna på en slags vänsterkonspiration, även om ”One battle after another” primärt lockar en vänsterpublik.
Om vi går in i det politiska består heller inte den amerikanska vänstern av ”en liten hörna av rummet”, även om Demokraterna har enorma problem. USA är extremt polariserat och kultur som vänder sig till vänstern eller högern har rimligtvis lika stor chans att attrahera de miljoner som befinner sig i sina bubblor.
Myt om vänstersekt
Så varför gör inte Hollywoods konservativa lika uppseendeväckande och kvalitativa filmer som ”One battle after another”?
Det finns skådespelar- och regitalanger. Det har alltid varit en myt att Hollywood är någon slags vänstersekt. Pengar finns – se på mängden av miljardärer som stöttar Trump, det är bara att fjäska för dem. Ändå blir det aldrig några storfilmer med tydliga konservativa budskap. Istället förpassas den typen av material till lågbudgetrullar för en frikyrklig publik.
Till och med en film om Ronald Reagan, vilket kunde ha varit ett dunderepos i rätta händer, misslyckades förra året.
Kanske saknas det helt enkelt en viktig ingrediens? Ovan nämnde Armond White är en kritiker på högerkanten som kan skriva. Men hur många manusförfattare med en tydlig konservativ skärpa finns det i Hollywood?
Och hur går det egentligen för Trumps utnämnda ambassadörer i filmstaden? Mel Gibson, Jon Voight, Sylvester Stallone? Det är tyst om initiativen där, det enda man hör är presidentens hot om strafftullar, som förstås ingen vill ha.
Inte undra på att kreativiteten gör mer väsen av sig på vänstersidan.
Glöm inte att gilla Aftonbladet FILM på Facebook och följa oss på Instagram, Bluesky, Threads och X (Twitter) för nyheter, trailers, recensioner och skön filmnostalgi.