Draktränaren är ösig – men känns desperat
Actionspäckad repris av originalet
Publicerad 2025-06-12
Draktränaren
Regi Dean DeBlois med Mason Thames, Nico Parker, Gerard Butler, Nick Frost.
FILMRECENSION. Nya “Draktränaren” är en actionspäckad film som garanterat fräter ens uppmärksamhetsspann.
Men samtidigt ingenting nytt under solen.
ACTIONÄVENTYR. Den brittiske författaren Cressida Cowells bokserie ”Hur du tränar din drake” har gett upphov till tre animerade Dreamworks-adaptioner och en tv-serie, ”Drakryttarna: Bortom gränsen”.
Nu är Dean DeBlois, regissören bakom ”Lilo och Stitch”-filmerna, tillbaka med en live action-variant av den första filmen från 2010.
I den nya ”Draktränaren” är intrigen densamma som i originalet. Vi befinner oss i en liten by på vikingatiden där vi får följa femtonåringen Hicke Hiskelig Halvulk III (Mason Thames), son till byns hövding Tryggvåld den Väldige (Gerard Butler). Att vara son till en hövding kommer med vissa förväntningar. Man ska vara tuff och stark, och dessutom kunna skydda invånarna från de enorma drakarna som med jämna mellanrum attackerar byn. Någonting som den spinkiga och nervösa Hicke har svårt att identifiera sig med.
I ett desperat försök att få faderns bekräftelse fångar han en av de farligaste drakarna som finns, vid namn Tandlöse. Hicke finner det dock omöjligt att döda monstret, någonting man som tittare förstår. Tandlöse är nämligen inte bara världens farligaste, utan även världens gulligaste drake som mest liknar en stor svart katt.
Inre tonårskonflikt
När Hicke och Tandlöse blir vänner inser han att varelserna inte är farliga. Den inre konflikten får honom att tampas med frågor kring identitetsskapande, typiskt för tonåren. Vad är viktigast – att vara en del av byns gemenskap och anpassa sig efter det förväntade, eller följa sitt eget rättspatos?
Skådespelarna lyckas spela rollfigurerna troget till originalet från 2010, inte minst sjuttonåringen Mason Thames i rollen som Hicke, som hade sin debut i Scott Derricksons skräckis ”The black phone” från 2022.
Vikingapappan Gerard Butler, som även gjorde rösten till Tryggvåld i originalfilmerna, är både hårdhudad och beskyddande. Men duon klickar inte riktigt som far och son, utan känns emellanåt mer som två bekanta. Astrid Hofferson (Nico Parker) spelar den mest hänsynslösa drakdräparen bland ynglingarna men också Hickes stora kärleksintresse. Arketypen tuff tjej blir dock rätt platt och tråkig här.
Barnen är sådär orealistiskt ironiska och klarsynt lillgamla, som vanligt i amerikansk film, skrivna efter ett vuxet perspektiv. Varför kan inte barn bara få vara barn i barnfilmer?
Draktränaren” är en ösig och actionspäckad film som nog kommer att uppskattas av yngre. Samtidigt undrar man om inte nutida barnfilmer sakta men säkert fräter sönder ungarnas uppmärksamhetsspann – det finns knappt en enda scen som är tyst och få som är mer dialogdrivna.
Behov av återvinning
Att det görs en live action-version som bara är en kopia av den första ”Draktränaren” (miljön är exakt densamma, rollerna, handlingen och drakarna likaså) känns som ett desperat försök för franchisen att hålla sig relevant. Behovet av återvinning pekar kanske på en filmserie som inte satt sig i det kollektiva minnet liksom andra mästerliga barnfilmer.
Att förnya det gamla påminner också om den filmmässiga återvinningsperiod vi lever i för tillfället, då antalet nyversioner som går på biograferna emellanåt känns enorm.
Blotta faktumet att HBO just nu spelar in en tv-reboot av ”Harry Potter” får en att klia sig i huvudet. Det ter sig en aning fantasilöst då originalfilmerna känns omöjliga att överglänsa. Liksom fallet med ”Draktränaren” – varför kan man inte bara nöja sig med originalen? Eller, hör och häpna, komma på någonting nytt.
Visas på bio.
Glöm inte att gilla Aftonbladet FILM på Facebook och följa oss på Instagram, Bluesky och X (Twitter) för nyheter, trailers, recensioner och skön filmnostalgi.