Starkt filmporträtt av en dyster Springsteen
Brottas med barndom och berömmelse
Publicerad 2025-10-23
Springsteen: Deliver me from nowhere
Regi Scott Cooper, efter Warren Zanes bok, med Jeremy Allen White, Jeremy Strong, Stephen Graham, Odessa Young, Paul Walter Hauser, Gaby Hoffmann, Grace Gummer, Marc Maron, David Krumholtz, Matthew Anthony Pellicano jr.
Ett imponerande porträtt av Bruce Springsteen under tidigt 1980-tal, med en fantastisk Jeremy Allen White i huvudrollen.
Om en orolig och deprimerad artist som envist väljer det som känns rätt för sin musik. Men inte vet vad han vill med sitt liv och sina närstående.
DRAMA ”Hey ho, rock’n’roll, deliver me from nowhere”.
Sista versraden i ”Open all night”, en av sångerna på Bruce Springsteens ”Nebraska” (1982). Låtar om ensamma rotlösa människor, om ångest, skuldkänslor, brott och straff. Ett lågmält album där Springsteen ensam framför sångerna, inspelade med enkel utrustning i ett isolerat hus. Akustisk gitarr, munspel.
En stor kontrast till hans tidigare sound, och till den jubelartade turnén vi såg här i Sverige i maj 1981. Här visas en triumfartad ”Born to run” med hans E Street Band från finalkonserten i USA. Men vart skulle Bruce Springsteen ta vägen sedan?
Vägen fram gick tillbaka.
Skakiga ben
Filmen inleds med en scen från barndomen 1957. En 8-årig Bruce skickas på skakiga ben in i en mörk bar för att säga till fadern att mamma tycker det är dags att komma hem nu. Den deprimerade våldsamma fadern hänger som en skugga över hela filmen, både för det känsliga barnet och för den vuxne rockstjärnan som flyr förhållanden.
”My fathers house” och ”Mansion on the hill” får självbiografisk botten. Titelspåret hette först ”Starkweather” om den unge massmördaren som skildras i spelfilmen ”Det grymma landet” (Badlands). Här visas scener ur den med Martin Sheen och Sissy Spacek.
Även filmen ”Trasdockan” (The night of the hunter) med Robert Mitchum som sadistisk predikant påverkar Springsteen. Ännu en ond man som skrämmer barn.
Textmässigt var ”Nebraska” inget nytt. Tidigare Springsteen-låtar som ”Badlands”, ”The river”, ”Point blank”, ”Factory” kom ur samma källa. Det är ljudbilden, uttrycket som är nytt 1982.
Bruce Springsteens fasta punkt under berättelsen är hans manager Jon Landau. Vi ser Landau försöka stötta honom privat och i karriären. Landau är kompromisslös talesman för Springsteen mot omvärlden. Mot skivbolagschefer som vill ha nya hitsinglar som ”Hungry heart”. Mot tekniker som säger att det inte går att fånga soundet. Det blir scener kring kassett-kvalitet, mastring, gravering. Teknikens tyranni.
Landau är den som ser till att allt blir som hans artist vill.
Men managern är hjälplös när det gäller stjärnans mentala hälsa. Scott Coopers (”Crazy heart”) film visar en redan stor rockartist på väg att bli superstjärna. Springsteen kämpar med berömmelsen och med begränsningarna det medför. Han försöker ha kvar sina rötter i New Jersey. Vill spela Little Richard-rock med lokala bandet på klubben Stone Pony i Asbury Park. Vänslas med vackra Faye, syster till en barndomsvän. Hon vill komma närmre, han tvekar.
Springsteen kapar rötterna från uppväxten, samtidigt som han inte tagit itu med hur de format honom. Han återvänder till minnen av fadern, som en sårskorpa han inte kan låta bli att riva i. Han ligger på golvet och lyssnar på Suicide. Jon Landu försöker trösta med Sam Cookes gospel.
Fantastisk studioversion
Vi ser Springsteen jobba fram en del sånger till ”Nebraska”, men han gör också färdigt andra låtar. ”Born in the USA” visas i en fantastisk studioversion. Annat finns klart: ”Cover me”, ”I’m on fire”, ”Glory days”. En grund till det album som blev en gigantisk succé 1984, men han lägger den tills vidare på hyllan. ”Nebraska” känns viktigare att släppa först.
Jeremy Allen White (”The Bear”) är mycket bra i huvudrollen. Trovärdig rakt igenom, både i sång och spel. Han är en perfekt Springsteen utan att låta som en imitatör. Jeremy Strong som Jon Landau och Stephen Graham som fadern är också utmärkta i en välspelad och snyggt berättad film.
Som i tonfallet är trogen stämningen i ”Nebraska”. Mer en lugn tryckare om tvivel och tröst än en dansglad fest. En bister ballad om att brottas med barndom och berömmelse.
Filmen har premiär på bio.
Glöm inte att gilla Aftonbladet FILM på Facebook och följa oss på Instagram, Bluesky, Threads och X (Twitter) för nyheter, trailers, recensioner och skön filmnostalgi.