Kite rundar av torsdagen med bländande show

Håkan Steen

helskärm

WAY OUT WEST Även utan is är Kite något av det mäktigaste svenska som går att uppleva på en scen.

I Slottsskogen rundar de av torsdagen med majestätiska synthsymfonier och Janne Schaffer.

Kite
Plats: Flamingo, Way Out West. Publik: Kanske årets största hittills. Längd: 77 minuter. Bäst: ”True colours”, ”Dance again” och ”Losing”. Sämst: Väldigt synd att spelningen krockar med Refused, många hade nog velat se båda.

GÖTEBORG. Jag missade tyvärr ”Kite on ice”, den skruvat Disney-inspirerade show som Nicklas Stenemo och Christian Berg valde att göra debut med på Avicii Arena i Stockholm i vintras.

Men jag är väldigt glad att jag fick uppleva Kite i Slottskogen. Försvinnande få konserter av ett svenskt band på Way Out West har varit snyggare och mäktigare än den föreställning som den småländska duon rundar av torsdagen med.

Det börjar ute i publiken, med Stenemo i rök som ett slags predikant på en miniscen. På en annan liten scen, en bit bort: Janne Schaffer.

Bara att gitarrgiganten dyker upp i Kite-konceptet är stort och någonstans logiskt, och mer blir det.

Stenemo försvinner men dyker strax upp igen borta på Flamingo som en av tolv musikmaskinister i rött motljus på ett slags byggnadsställning. Ett lika enkelt som visuellt effektivt grepp.

helskärm

Därifrån matar Kite ut sina sorgkantade elektroniska anthems med imponerande dramaturgisk finess. Under de 19 åren sedan första ep:n har de hittat fram till ett sound och ett melodiskt språk som numera rymmer både naturlig tyngd och egen ton.

”True colours” är en maffigt dansant synthsymfoni. Ljudet av en snarkande man på bildskärmarna blir begåvat grunden till grooven i ”Don’t take the light away”.

Yukimi Nagano från Little Dragon delar vinterns starka singel ”Heartless places” med Stenemo. En svartvitsminkad figur i ljus kostym kommer in och sjunger ett slags hymn, åter med Schaffers drömska toner som extra utsmyckning.

”Panic music” är en intensiv synthbanger och ”Dance again” får massivt igenkännande jubel.

Allra starkast blir finalen ”Losing”, med Anna von Hausswolff och Henric de la Cour som sjunger till varandra från de små scenerna ute i publikhavet. En drabbande illustration av den alienation och isolering som är en så stor del av Kites, och egentligen all väsentlig popmusiks, hela fundament.

Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads, Bluesky och Spotify för full koll på allt inom musik