Morrissey är Morrissey – på gott och ont
Publicerad 2026-03-06
ALBUM Mycket går att säga om Morrissey 2026. På sitt fjortonde album är han mest av allt Morrissey – på gott och ont.
När ”Make-up is a lie” glimtar till går det dock inte riktigt att förneka hans majestätiska signum.
Morrissey
Make-up is a lie
Sire/Warner
POP Många av oss har sedan unga år hållit Morrissey närmare hjärtat än vad som rekommenderas av Folkhälsomyndigheten. Jag kan fortfarande häpna över hur vackert modern The Smiths musik låter. Hur den liksom skulle kunna vara utgiven igår.
Därför har det varit tuffa år för oss ”morrissetter”, för att citera skådespelaren Steve Coogan i tv-serien ”The trip”. Ikonens tilltagande grinighet och oacceptabla utspel har försatt oss i en oönskad toxisk relation med vår forna hjälte.
”I want to speak up and to not be trapped by censorship”, förkunnar 66-åringen redan i öppningsspåret på sitt fjortonde album ”Make-up is a lie”. I ”Notre-Dame” använder han branden i den romersk-katolska katedralen som föremål för sina aldrig sinande konspirationsteorier.
Om Morrissey för två decennier sedan kände att ”life is a pigsty” är det numera frågan om kronisk migrän. Om detta har han gjort en låt. ”Headache”, heter den. I balladen ”Boulevard” identifierar han sig med en nedtrampad trottoar: ”Schoolboys spit right at you/I know how you feel”, klagar han.
Med ovanstående i backspegeln kommer djurrättshymnen ”Zoom zoom the little boy” som något av en befrielse. Den påminner om en vänlig barnvisa. Morrissey vill rädda katterna och hundarna, fladdermössen och grodorna, grävlingarna och igelkottarna, korna och fåren.
I ”Amazona” tolkar han ett av sina favoritband Roxy Music och ”The night pop dropped” skulle kunna ses som en hommage till David Bowie, men rent musikaliskt är ingen av låtarna någonting att skriva hem om.
Med en dåres tillgivenhet sitter man igenom ”Make-up is a lie”. Man hade ”hoppats på något”, för att citera en av Sveriges mest berömda Moz-fantaster Håkan Hellström.
Och så, strax före stängning, kommer det.
I den majestätiska monologen ”Many icebergs ago” minns Morrissey en serie romantiska möten på pubarna i Londons East End. Den jingeljangliga ”The monsters of pig alley” påminner om att vi trots allt har att göra med samme man som en gång gav oss ”Suedehead”.
Albumets mest genuint rörande stund är en hyllning till en mytomspunnen rockjournalist. Sin svunna vana trogen skapar Morrissey en oemotståndlig poprefräng av en omöjlig text: ”How does it feel to be you, Lester Bangs?”.
BÄSTA SPÅR: ”Lester Bangs”.
LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads, Bluesky och Spotify för full koll på allt inom musik