U2 gör vad de ska göra
Publicerad 2026-02-20
EP U2 återvänder med ny musik när de som bäst behövs. Det blir inte alltid fantastiskt men är mer än välkommet.
U2
Days of ash ep
Island/Universal
ROCK Det har inte saknats aktivitet från U2 på senare år – de uppmärksammade Sphere-showerna i Las Vegas, Bonos självbiografi och albumet ”Songs of surrender” med nedstrippade versioner av gamla låtar som gavs ut i anslutning till boken, med mera – men en samling nya låtar har de inte släppt sedan senaste albumet ”Songs of experience” som kom för drygt åtta år sedan.
Att det är vintern 2026 som de åter levererar en sådan känns minst sagt rimligt. För om det är någon gång som världen har behövt den irländska kvartettens omvittnade patos och engagemang är det förstås nu, när geopolitiska oro präglar nyhetsflödet och demokratin är i gungning på ett sätt vi inte har upplevt på åtskilliga decennier.
Sexspårs-ep:n ”Days of ash”, döpt efter askonsdagen när den släpptes, kommer säkert att slentriansågas i vissa läger med bekanta argument som att Bonos världssamvete är påklistrat effektsökeri och allmänt ocoolt, men i ett läge när det är påfallande tyst från yngre artister känns det snarare som att vi ska vara tacksamma för att veteraner som Bruce Springsteen och U2 tar sin tradition som protestsångare på allvar, även när det de facto innebär att sätta saker på spel på riktigt.
Dessutom rymmer åtminstone delar av den här skivan den mest laddade och relevanta musik vi har hört från Dublin-bandet på mycket länge.
Inledande ”American obituary” är en sympatiskt gitarrtaggig, ”Achtung baby”-doftande direktreaktion på dödsskjutningen av Renée Good i Minneapolis, med centrala rader som ”America will rise/against the people of the lie”.
Bono lånar en del rytmik från Bob Dylans ”It’s alright ma (I’m only bleeding)” och, som sångaren nämner i en intervju i det nya digitala nummer av återuppväckta U2-fanzinet Propaganda som ges ut parallellt med ep:n, där det i Dylans låt är ett barn som sjunger till sin mor är det här en mor som i refrängen sjunger till sina barn: ”I love you more/than hate loves war”.
Balladen ”The tears of things” problematiserar religionens roll i mänskliga konflikter med en kraftfull melodi som påminner oss om vilken sångare Bono alltjämt kan vara.
Poppiga ”Song of the future” hyllar 16-åriga Sarina Esmailzadeh, som protesterade på gatorna i Iran som del av ”Woman, life, freedom”-rörelsen och dog av våldet från säkerhetsstyrkorna. ”One life at a time” blir i sin tur en hoppfull salut till Awdah Hathaleen, en aktivist och konsult på den Oscars-vinnande dokumentären ”No other land”, som avrättades i på Västbanken i somras.
Avslutande ”Yours eternally” är en sång om frihet som gästas av den ukrainske musikern Taras Topolia och en viss Ed Sheeran. Det går att förstå att U2 ville ha med den sortens stjärna för att få bredare spridning av det här projektet, men mötet gör samtidigt låten till den mest generiska och musikaliskt minst spännande på ep:n. Och det säger möjligen någonting om någonting att det var den betydligt yngre Sheeran som tvekade (”You’re not gonna get me involved in politics, are you?”).
Icke desto mindre: med ”Days of ash” hittar U2 tillbaka till en angelägenhet som vi inte har känt från det här bandet på ett bra tag. De gör vad de ska, när det som bäst behövs. Och lovar dessutom betydligt mer ljus och ”cirkus” på det fullängdsalbum som lär landa senare i år.
BÄSTA SPÅR: ”American obituary”.
LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads, Bluesky och Spotify för full koll på allt inom musik