Självutlämnande magi från Peder Stenberg
Publicerad 2025-01-17
SINGEL På solodebuten radar Peder Stenberg upp rädslorna. Deportees-sångarens första singel på svenska är ödmjuk, självutlämnande och mycket älskvärd popmusik.
Peder Stenberg
Rädd för hundar
Sony
POP Deportees har varit Sveriges mest sympatiska band i drygt två decennier nu. Ändå har jag ibland undrat hur det skulle låta om sångaren Peder Stenberg skiftade språk till svenska.
Nu vet vi.
”Rädd för hundar” är första singeln från ett soloalbum som släpps i höst. I texten radar Stenberg upp de egna rädslorna. Tillsammans med den brittiska tv-serien ”The split: Barcelona” är det den på samma gång mest hjärtknipande och hjärtevärmande kultur jag hittills har tagit del av 2025.
Musiken är knappast väsensskild från Umeå-bandets. Även Deportees behandlade på senaste, utmärkta albumet ”People are a foreign country” existentiella frågor till en imponerande mjuk och graciös rock.
Hela skillnaden ligger i språkbytet. Här blir det helt enkelt ännu mer självutlämnande i ordets allra finaste och mest berörande betydelse.
Vad som ofta händer när sångare byter språk till modersmålet är att musiken landar ännu närmare avsändaren. De sista spåren av manér försvinner. Här låter det som om Stenberg har slutat försöka. Han bara berättar. Rösten får ett nytt lugn.
”Rädd för hundar” tar avstamp i personliga rädslor, stora som små. Män i grupp, möten utan språk, rädslan i sig. I nyckelraderna ”Jag kan bygga höghus/utan verktyg/utan nånting alls” visar låtskrivaren prov på poetiskt språkbruk.
I slutet av strofen ”Jag är rädd för slutet/och havets hämnd/rädd om barnen” dalar han nästan thåströmskt ner till ett djupare röstläge för att accentuera allvaret. ”Sen har vi rädslan/som bara finns/som bara larmar/som aldrig minns”, fortsätter han skoningslöst.
Män som blottar sin svaghet kan fortfarande, fascinerande nog, vara provocerande för vissa. Redan där är ”Jag är rädd för hundar” något av ett politiskt statement. Men den växer också – efter en mycket effektiv vändpunkt där Stenberg plötsligt börjar sjunga om de saker han faktiskt inte räds – till någonting större än så. Precis som Deportees musik blir den till någonting allmängiltigt, ödmjukt, solidariskt.
”Rädd för hundar” låter som en vemodig svensk klassiker vars noter borde tryckas i en sådan där ”Vispop”-volym som låg under pianostolens lock när vi växte upp. Någonstans mittemellan ”Jag hade en gång en båt” och ”Vem tänder stjärnorna?”.
LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads, Bluesky och Spotify för full koll på allt inom musik