Gedigen sensommarpop med Thomas Stenström
Publicerad 2025-08-22
ALBUM Knappast det omvälvande epos om landet och tiderna som titeln möjligen lovar, men en bitvis riktigt fin Thomas Stenström-platta.
Thomas Stenström
Sverige
Korpstaden Produktion/Sony
POP Kent döpte en låt till ”Sverige”, Tomas Andersson Wij släppte ”Landet vi föddes i” och Bo Kaspers Orkester gjorde ”Landet vi ärvde”.
Exemplen på artister som har haft uttalade ambitioner att få någonting väsentligt sagt om vårt rike på skiva går att göra längre än så men när Thomas Stenström vågar sig på att ge hela sjunde albumet titeln ”Sverige” passar ovan nämnda namn rätt bra som referenser.
För 37-åringen från Uddevalla har ju alltid haft begåvning för att plocka influenser från bekanta och inte sällan inhemska håll och plocka ihop dem till en kanske lite poppigare och mer lättuggad variant.
Om han beskrev sitt förra album ”Superlativ 97” som det ärligaste han gjort när det släpptes för två år sedan säger han att det här är skivan där han ”gav allt” och att den känns som en ny debut.
Och de tolv sångerna om bitterljuv ungdomskärlek i småstad och krossade hjärtan i huvudstaden, fulla av bilder som vill säga något om hur det var att växa upp i det här landet och hur det är att bo här nu, har tveklöst massor av brinn i sig. Det har Stenströms musik alltid haft. Den självsäkra sårbarheten är nog ännu en förklaring till varför han har blivit så populär, liksom det stora patoset och ödmjukheten inför framgångarna. Det känns fortfarande som att en tämligen vanlig snubbe från en ort vid E6:an sjunger låtarna.
Men att i mörker hissa flaggan på halv stång på omslaget till en skiva som heter ”Sverige” är också ett anslag som hissar upp förväntningarna.
Och något omvälvande epos har vi kanske inte att göra med här. Dock en ganska sympatisk och bitvis riktigt fin Stenström-platta med sedvanligt gedigna refränger och ovanligt mycket folkpoppig sensommarton.
Stenström sjunger om resan från Skogslyckan i Uddevalla till nätter i Hornstull i Stockholm med winnerbäckska ordflöden och gärdestadska melodier. Om ett Sverige som var vackert men har blivit fult, om att få barn och börja se på allt det där man flydde ifrån med mer förlåtande ögon.
Låtarna har ofta enkla titlar som ”Lång väg till toppen”, ”Vill du ha mig?” och ”Det skulle varit du” och fraser och bilder känns ibland kalkerade någon gång för mycket.
Men det händer också att Stenström verkligen kommer åt något, som när han processar svek och ånger med en vänt munspelsgarnerad popmelodi i ”Kaprifol” eller när han släpper fram ännu mörkare ånger i ”Helvete!”.
Och i den skolavslutningsdoftande finalvisan ”För Sverige i tiden” har Stenström förmodligen det finaste han någonsin skrivit.
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads, Bluesky och Spotify för full koll på allt inom musik