Bra rap för innebandykillar

Markus Larsson

helskärm

KONSERT En oväntat bra Drake förlorar ändå igen.

Den här gången mot sin egen publik.

Drake
Plats: Avicii Arena, Stockholm. Publik: Nästan fullt. Längd: En timme och 53 minuter. Bäst: ”Passionfruit” och publiken. Sämst: Det jolmiga solopartiet med PartyNextDoor förtjänar nästan en disslåt. Drakes välmenande ”tro på dig själv”-tal mot slutet kan nog också klippas ner en del. Fråga: Är nån hiphopartist bättre på ljusriggar?

Redan under dj-showen innan konserten är stämningen ett after ski på anabola steroider och 4000 snabbsvepta Nocco-burkar.

På golvet umgås unga män, och en del damer, i grupp. De bildar de vildaste moshpits jag har sett på flera år till, exempelvis, Daddy Yankees ”Gasolina” och Aviciis ”Levels”. Setet avslutas dock med motsatsen till mosh: ”I will always love you” med Whitney Houston. Trots att en tredjedel av publiken inte har hunnit gå in ännu får allsången eventuella lagningar i käften att spricka.

När Drake till slut promenerar ner till scenen från ena läktaren känns det inte som att stjärnan spelar på bortaplan. Det låter snarare, precis som han senare själv säger, som att han uppträder hemma i Toronto. Det låter också som att han vinner med 12–0.

Efter att ha förlorat 2000-talets brutalaste beef mot Kendrick Lamar, efter att ha förnedrats på Super Bowl och efter att ha blivit anklagad för att vara pedofil i en låt som redan är en iskall hiphop-klassiker, ”Not like us”, vet jag inte riktigt vad man ska förvänta sig.

Särskilt inte med tanke på att Drake till slut svarade med senaste skivan ”Some sexy songs 4 U”, ett samarbete med polaren PartyNextDoor. Musiken lyckas ofta med att vara lika ostig som skivans titel.

Flera rapporter och recensioner från Drakes konserter tidigare i år vittnade om en lite håglös artist som förgäves försökte att plåstra om sitt vingklippta rykte och sårade ego. Av det märks ingenting. Just nu verkar Drake mest vara intresserad av att leverera en kram.

Hyllningarna till Sverige och publiken är fler än antalet kukskämt som Robbie Williams drog på Stadion för ett par veckor sen. En bedrift i sig. Budskapet till publiken, och i förlängningen även till Kendrick Lamar, är rakt och enkelt:

”Fuck all this bullshit.”

Stora delar av konserten har en överraskande stark värme och intensitet. Den är egentligen allt man kan önska sig av, ehm, the certified dramaboy. Han vaggar, eller hoppar jämfota, på en lång ramp som sträcker sig runt hela ståplats. En briljant scenlösning, för övrigt. Han blandar moshpit-bangers som Travis Scotts ”Sicko mode” med eget och mjukare bubbel.

Visst, turnén är ett samarbete med just PartyNextDoor. Men jag hade verkligen kunnat vara utan hans sega soloparti. Duons korta och gemensamma set är inte mycket bättre. Frågan är också om Drakes musik kan bli lika outbytbar och dominerande som den var på 10-talet igen.

Det har alltid funnits ett visst mått av Aperol Spritz-rap och r’n’b för innebandykillar hos honom som kan åldras illa. Ibland är också publikstödet mer imponerande och spännande än huvudpersonen.

Men Drakes framtid ser ljusare ut nu än vad den gjorde i februari.

Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads, Bluesky och Spotify för full koll på allt inom musik