Behöver vi skapa avhopparprogram från musikbranschen?
Ännu en svensk rapstjärna är enligt uppgifter mördad. Bokstavligen framför våra ögon. Troligen också filmad medan han skjuts i ett parkeringsgarage.
Precis som C. Gambino och Einár så var Gaboro från Norrköping populär främst bland de unga lyssnare som dansar på Tiktok till de senaste hitsen.
Bland de som mest bara dansar till den sorts poplåtar som gjort hiphopen till en av Sveriges största och bredaste kulturyttringar.
Gaboro var en av de som vred hiphopen från subkultur till topplistepop.
Musiken var stor, lyxig, pumpig, utförd i en blandning av genrer. Full av både nödrim och klistriga refränger. Något man kan höra på en solig strand.
Samtidigt då allt mörker. Alla unga personer inom den svenska hiphopbranschen som lever med öppna trauman från det gängvåld man också producerar musik om. Alla de som desperat försöker gå balansgång mellan gängkultur och populärkultur. För att man vill syssla med den musik man älskar och växt upp med.
Idag tänker jag på dem.
Finns det inte någon äldre som kan börja prata öppet om allt som inte fungerar här? Någon på ett skivbolag som kan ta ansvar för de unga artister man kontrakterar? Någon som kan adressera den misär som kommer fram i musiken, och inte bara tjäna pengar på den?
Någon inifrån musikvärlden som kan våga säga att man inte accepterar att musiker efter musiker blir en slags trofé för gängkriminella? Någon som också vågar prata om allt den här musiken skulle kunna vara? Att den kan vara mer än en accessoar till gängvåldet.
Det samtalet vill många inom musikbranschen inte ha. Man vill inte ösa mer kritik på den kultur och de artister som redan kritiseras av stora delar av samhället. Som redan stängs ute från stora delar av samhället på grund av musiken de gör.
Men ärligt talat: vad är alternativen idag?
Behöver vi skapa avhopparprogram från musikbranschen för att det här ska hända?
Tystnaden är slående idag. Men så har det också varit de senaste åren. Hjärtan på Instagram räcker inte.
Det här gäller självklart inte bara musiken.
Frågan är också om det finns någon som en sådan här dag kan prata med de tusentals barn som just sett ännu ett filmat mord i sina telefoner. Som sett en av de artister man brukar dansa till mördas.
Och om det finns någon som kan prata med de chockerande många svenska barn som just nu sitter på en server någonstans och funderar på att ta ett ”jobb” - genom att försöka tjäna pengar i de hämndaktioner som redan planeras.
Ibland känns det här som ett självspelande piano.
Gängen, politikerna, musikvärlden, medierna – vi spelar alla vår roll ungefär som vanligt. Ansvaret passas runt, runt mellan samhällsdelarna.
Ingen vågar på allvar ifrågasätta sin egen position. Ingen vågar på riktigt ta ansvar för att det här ska sluta.