Efterlängtat och intimt med Toni Holgersson
Publicerad 2025-11-07
ALBUM Toni Holgerssons nya album är bara sju låtar långt men rymmer några av årets allra finaste texter på svenska.
Toni Holgersson
Apotek Vintergatan
Ella Ruth Institutet
POP/FOLK I ett nyligen släppt avsnitt av den utmärkta podden ”Hundåren” frågar Tomas Andersson Wij Toni Holgersson om han identifierar sig mest som artist eller missbrukare. 59-åringen från Södertälje har inget riktigt tydligt svar på det, vilket onekligen säger något om både hans liv och karriär.
Samtidigt menar Holgersson att när han väl sätter sig med gitarren hemma eller ställer sig på en scen är han åter helt och fullt i artisteriet, det som han firade så stora framgångar med i skiftet mellan 80- och 90-tal när fem album på sex år placerade honom bland landets mest älskade singer-songwriters.
Dalarna har varit många och djupa för Toni Holgersson, djupare än för de allra flesta, med långa perioder av missbruk och hemlöshet.
Sedan han försvann från scenerna första gången 1995 har han några gånger temporärt lyckats ta sig tillbaka till ljuset och spela in fina skivor, som 2005 års ”Tecken på liv” och ”Ibland kallar jag det kärlek” fem år senare.
2016 kom senaste albumet ”Nordic noir”, med tolkningar av vispoeten Charlie Engstrand, och starka singlar som ”Planterad i jord” och ”Så mycket kärlek ska va” har på senare år givit små löften om mer. Efter ett erbjudande om att komma till Finland och spela nyligen verkar Holgersson befinna sig på en bättre plats än på länge, i en liten lägenhet i Vårberg utanför Stockholm. Vilket också har möjliggjort färdigställandet av den här sjuspårsskivan, med några av Holgerssons både tematiskt och musikaliskt mest nakna sånger.
Det är i princip bara hans karaktäristiska röst och gitarr, enkelt fångade i producenten Lars Halapis studio. Sex låtar är Holgerssons egna, ”Vaggsång” en Göran Tunström-tonsättning av Stefan Liman som i sitt existentiella sökande flyter sömlöst in bland de här texterna om relationer, åldrande och minnen, ”från barnpsyk till behandlingshem, häkten och scener”.
”Längs den där vägen mellan lovande och tragisk/sjöng jag några sånger från en ytterfil” heter det i ”Elvis”, och hos Holgersson behöver vi aldrig för ett ögonblick tvivla på det i rockmusiken så omhuldade utanförskapet. Här finns inget poserande. När han i öppningsspåret ”One-trick pony” berättar om ”sprutbytet vid Fridhemsplan” är det en rapport från ett liv han känner väl.
I ”Hundåren” diskuteras hur Holgersson på 90-talet fick kritik för att sjunga alltför mycket som en charmör, à la idolen Leonard Cohen. Väldigt lite av det finns kvar i rösten nu. Bara det unikt målande och sårbara i tonen och ett uppriktigt behov av att få berätta, rakt och enkelt.
LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads, Bluesky och Spotify för full koll på allt inom musik