Bob Hund slutar på topp
Uppdaterad 2025-09-01 | Publicerad 2025-08-31
KONSERT Bob Hund tackar sin publik med en lika genuint bobhundsk som känsloladdad sista show.
Bob Hund
Plats: Zinkensdamms IP, Stockholm. Publik: 18 000 (utsålt). Längd: 132 minuter plus paus. Bäst: ”Upp, upp, upp, ner”, ”Allt på ett kort” och ”Den ensamme sjömannens födelsedag”. Sämst: Well, matköerna kunde kanske ha varit kortare.
Med erfarenhet från den här sortens avskedskonserter ska vi givetvis inte utesluta att Bob Hund bara hittar på och så småningom reinkarneras precis som förut.
Men de säger att de vill sluta spela live innan de blir dåliga, när kroppen fortfarande orkar med. Lite drygt 32 korta år efter den där legendariska genombrottsspelningen på Stora Dans i Hultsfred befinner sig fem av sex medlemmar plötsligt runt 60-strecket.
Att det kostar på att vara en del av den milt uttryckt unika livemaskinen Bob Hund förstår alla som någon gång har sett dem live.
Så även om de har antytt att de inte slutar helt utan troligen lär reinkarneras som något delvis annat framöver går det att både förstå och högakta den storstilade punkt de trycker in det sista bläcket i med kvällens sedan länge utsålda konsert i kvarteren på Södermalm där allting började.
Det går också att känna sig lite vemodig om man råkar ha följt dem ända sedan det där giget i Hultsfred.
Få svenska band har jag sett lika många gånger live, få har jag haft lika roligt till, få har varit lika tacksamma att recensera och underhållande att intervjua.
Bob Hund har känts som väldigt mycket mer än ett band hela vägen, en hel värld att må bra i när den andra mest erbjuder förvirring, en svårbegriplig men samtidigt helt glasklar och genuint konsekvent motståndsrörelse byggd av någonting vi inte visste att vi ville ha men som nu känns närmast omistligt.
Och givetvis går det som de har valt att kalla ”Slutscenen” i samma oefterhärmliga stil.
Efter en vecka av varierande Bob Hund-aktiviteter runt Medborgarplatsen tågar en blåsorkester med Bob Hund-repertoar mot Zinkensdamm, med tusentals fans i följe. En råddare springer in med en gigantisk tändsticka vid showtime och tänder pipan till den Bob Hund-hund som givetvis hänger över scenen.
Inne på bandyarenan har vi då redan fått ta del av ett sportkommentatorsinspirerat uppsnack och en rätt underbar powerpoint-presentation av bandets olika omslag med ständige formgivaren Martin Kann.
Det är ungefär så Bob Hund som det kan bli, även den bitvisa slirigheten i upplägget.
Följaktligen blir det en konsert i två halvlekar, inklusive ”spelarintervju” med Johnny Essing i halvtid.
Framför allt blir det emotionellt, både i publik och på scen.
Thomas Öberg är tydligt tagen av stunden när han kommer ut i sin Kraftwerk-röda skjorta och förklarar att även vi i publiken är Bob Hund, att det här alltid har varit ett gemensamt projekt.
Han och bandet inleder, också det högst bobhundskt, med ”Rök i dina ögon”, en ny och vemodig ballad om att bryta upp.
Sedan virvlar kvällen vidare med ett vackert valt set av dödliga klassiker från hela resan.
Ingen av de 18 000 närvarande i det milda augustimörkret behöver förstås bli påmind om varför det här är ett av landets mest briljanta och nödvändiga band genom tiderna, men ögonblicken när vi ändå blir det kommer i en strid ström.
Som när Öberg med darr på stämman levererar raden ”Här och nu upphör allmän väg” i ”Upp, upp, upp, ner”. När han spelar slide på Conny Nimmersjös gitarr med den obligatoriska trafikkonen i ”Tinnitus i hjärtat”. När Essing bokstavligen vränger strängarna i en furiös ”Ett fall och en lösning”. När Jonas Jonasson försöker sälja in att Bob Hund är ett synthband eftersom det finns fyra synthar men bara två gitarrer på scenen. När hela bandet än en gång ställer sig och gapar tomt i ”Mer än så kan ingen bli”.
Tack vare kören från Popkollo och vibrafonspelaren Esther Lennstrand låter det ovanligt fint och fylligt om Bob Hund. När tidvise vikarien Henrik Svensson kommer in med en tredje gitarr sprakar och kränger ”Allt på ett kort” faktiskt precis som vore det 1994 igen.
Jag har sett ännu mer laddade Bob Hund-spelningar. Men hela inramningen, stundens speciella atmosfär och alla mängder bekanta ansikten från förr och nu i publiken gör ändå det här till en speciell stund.
Allra sist hänger Bob Hund av sig instrumenten och släpper in blåsorkestern för att tolka ”Den ensamme sjömannens födelsedag”. Enda låten som överlevde Bob Hunds allra första spelning får avsluta den allra sista.
Sextetten ställer sig på rad vid scenkanten med armarna om varandra, Mats Hellqvist och Conny Nimmersjö kämpar med tårarna, Thomas Öberg ger sina kamrater långa kramar.
Det här är inte bara ett slut, det är också en tämligen monumental triumf för något som startades av en spretig grupp hopplösa kufar med personliga nederlag som gemensam nämnare. Över totalt 777 spelningar byggde de något ihop som växte till en hel rörelse, ett slags livshållning för flera generationer.
Ordet som ska in på både lodrätt och vågrätt i det här säregna melodikrysset är givetvis ”tack”.
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads, Bluesky och Spotify för full koll på allt inom musik