Opeth har skapat en majestätisk metalopera
Publicerad 2024-11-22
ALBUM Cirkeln sluts på Opeths fjortonde album.
”The last will and testament” speglar och summerar det svenska progmetalbandets imponerande resa.
Opeth
The last will and testament
Reigning Phoenix/Moderbolaget/Playground
METAL Jag grät första gången jag hörde ”Heritage” hösten 2011. Inte av glädje, inte för att jag blev rörd, utan för att jag sörjde att Opeth hade begravt sin dödsmetallsida till förmån för jazzig folkrock.
Samtidigt kom det tvära stilbytet inte som en fullständig chock. Ända sedan skivdebuten ”Orchid” för snart 30 år sedan har progmetalbandet från Stockholm varit i ständig utveckling. Men ”Heritage” var ett sanslöst stort kliv som delade in diskografin i ett tydligt ”före” och ”efter”.
Med åren kom jag att betrakta det nya soundet i ett mer tilltalande ljus. Jag förlikade mig dessutom med faktumet att jag aldrig skulle få höra Mikael Åkerfeldt growla på skiva igen.
”The last will and testament” vänder upp och ned på allt.
På skivan smälter tiotalets Opeth samman med ett dramatiskt berättande som i sina bästa stunder för tankarna till mästerliga skivor som ”Watershed” och ”Ghost reveries”. Alltsammans toppas av Åkerfeldts growlsång.
Cirkeln är sluten.
Dessutom återvänder Åkerfeldt till det konceptuella berättandet. ”The last will and testament” utspelar sig i 1920-talets England och ger oss historien om hur en rik mans död och testamente sätter igång konflikter, river upp gamla sår och blottlägger förödande familjehemligheter. Tydligen har bandets huvudsaklige låtskrivare inspirerats av det infekterade familjedramat i tv-serien ”Succession” och hur girighet kan slita familjer sönder och samman.
Slutresultatet är en majestätisk metalopera med ambitiösa arrangemang, till vilka bandet har plockat fram alla tänkbara tekniker och talanger ur sin samlade verktygslåda. Inklusive det unga nytillskottet Waltteri Väyrynen (trummor) som hanterar vad som än slängs i hans väg. Och jag behöver väl knappast nämna att produktionen är polerad till perfektion.
Genomgående använder Åkerfeldt sin growlsång som ett dramatiskt verktyg. Dels för att ge röst åt den avlidne patriarken och dels för att förmedla känslor av fara, vrede och maktfullkomlighet. Många gånger ger growlandet känslan av en handgranat som sprängs.
Innehållets filmiska karaktär förstärks av spoken word-partier inlästa av ingen mindre än Jehtro Tulls Ian Anderson, som även smyckar några spår med smekande flöjtstycken. Vid väl valda tillfällen bidrar London Session Orchestra med stämningsfulla stråkar.
Det är en intensiv skiva av kraftfulla kontraster – mörker och ljus, stillhet och raseri, råhet och finess – som speglar och summerar Opeths lika imponerande som innovativa resa.
Ibland går skivans vitt skilda styck sömlöst in och ut i varandra. I ”§2” – som gästas av Joey Tempest på sång – mynnar Joakim Svalbergs mjuka mellotronmelodi ut i ett slags organiserat kaos där instrumenten sedan skingras som en fågelflock. I ”§4” växer musiken från porlande bäck till rasande fors. Andra gånger är vändningarna omkullkastande tvära.
Materialet på ”The last will and testament” kräver dock sin kontext (utöver lyssnarens odelade uppmärksamhet). Jag är inte helt övertygad om att alla låtar klarar av att stå på egna ben, tagna ur sitt sammanhang. Skivan är mer av en symfoni än en samling självständiga spår, vilket förstärks av faktumet att låtarna är döpta efter paragrafer i ett testamente.
Temat är inte heller lika gripande som de gastkramande skildringarna av sorg, kärlek och död på tidigare konceptalbum som ”Still life” och ”My arms, your hearse”. Men så har Opeth en löjligt hög lägstanivå och en diskografi som många band bara kan drömma om.
Ett av undantagen är epilogen ”A story never told”, skivans enda låt med en klassisk titel. Det är en bedövande vacker ballad om svek, arv och ånger (tror jag) som både speglar Åkerfeldts enorma utveckling som skönsångare och befäster Fredrik Åkessons position som en av världens bästa gitarrister. Låten har liknande effekt som den tårfyllda finalen ”Allting tar slut” på föregångaren ”In cauda venenum”. Båda borde ställas ut på Louvren.
Bäst att njuta så länge det varar. Nästa skiva kan gå i en helt ny riktning. En tanke lika kittlande som skrämmande. Jag kommer att spara några näsdukar, utifall att.
LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads och Spotify för full koll på allt inom musik