Hög tid för ett litet krig mot algoritmerna
KRÖNIKA När big tech på alla tänkbara sätt försöker göra musikkonsumtion så bekväm och likformig som det bara är möjligt känns det lockande att förklara åtminstone ett litet krig mot algoritmerna.
Teknik har alltid påverkat kulturen och inte minst musiken, ofta tagit den åt nya spännande håll. Vägen från radio och stenkakor över vinyl, kassetter, video och cd satte på olika sätt sin prägel på popmusikens utveckling. Den som klickar sig igenom New Music Friday-listan på Spotify identifierar tämligen snabbt hur även streamingeran formar musiken, i form av hur låtarna är uppbyggda, längd, sound, sätt att frasera.
Skillnaden nu är att framgångsrika låtar, förutom att få rastlösa lyssnare att inte klicka sig vidare, även ska appellera till algoritmer. Öronmaskarna, låtarna som fastnar snabbt, är de som genererar intäkter i streamingvärlden.
– Det är inte ekonomiskt hållbart att ge ut utmanande skivor, som Darius Van Arman på indieskivbolagsgruppen Secretly Group konstaterar på tekniksajten The Verge.
Journalisten Liz Pelly, aktuell med sin utmärkta bok ”Mood machine” där hon dissekerar streamingsfären med fokus på Spotify, pratar i en annan intervju om hur hela indiekulturen, med sitt nätverk av små skivbolag, skivaffärer och konsertställen, tvingats in i ”corporate”-världen eftersom du i princip inte finns om du inte finns på streamingtjänsterna. Pressar du inte in din visuella presentation inom de ramar som Meta-ägda tjänster som Facebook och Instagram har satt upp syns du inte heller.
Där det förr kunde vara ett statement och en del av hela din identitet att välja att köpa en skiva i nischskivbutiken istället för på stormarknaden ser punksingeln med Lambrini Girls ungefär likadan ut som den nya Lady Gaga-låten i din streamingapp.
Streaming är på många sätt fantastiskt och vem som helst förstår att vi aldrig kommer att återgå till fysiska format, men just nu känns det ändå mer angeläget än någonsin att förklara åtminstone ett litet krig mot algoritmerna.
Till exempel genom att lyssna på de många fem- och sexminuterslåtarna på Sharon Van Ettens oväntat elektroniska nya album ”Sharon Van Etten & The Attachment Theory”, låtar som dessutom i flera fall kommit till på ett så streamingstrategiskt hopplöst sätt som genom fritt jammande.
Eller Lisa Nilssons utmärkta dubbelsingel ”Silverregn”/”Återvänd till mig”, där hon med hjälp av bland andra Andreas Mattsson och Johan Lindström smyger fram vackert 60-talssirlig vuxenpop som vecklar ut sig i sin fulla prakt först efter flera lyssningar.
Eller den skånske hjälten Hjelle, som på nya och sedvanligt lysande albumet ”Jag kommer efter på jobbet” istället minimerar sina chanser att få streaminghits genom att skriva för korta låtar – flera rentav under en minut – med sin högst måttligt producerade pubrock om lika måttligt kommersiellt gångbara ämnen som döden, uppblåsta självhjälpsgurus och att finna lyckan i vardagens minsta ögonblick.
Eller spellistor ihopsatta av riktiga musikälskande människor som har lagt tid på att sålla fram de där låtarna som verkligen känns.
Hur gärna big tech än vill tro det går det inte att förvandla alla delar i musikens säregna magi till maximalt optimerade ettor och nollor.
4 tips: mer garanterat algoritmovänlig musik
Starkt med H Self
Mindre än ett halvår efter fina albumet ”Skälva” är H Self redan tillbaka med ny musik. Uppföljaren ”Efterskalv” släpps senare i vår. Redan nu finns singeln ”Månskenssoldater”, där titellåten och nästan ännu starkare andraspåret ”Börjar bli otäckt” adderar ytterligare bevis på att Henric Hammarbäck i all sin lågmäldhet har seglat upp bland landets allra främsta låtskrivare och samtidsskildrare.
Värmländsk jazz-r’n’b
Ebba Åsman från värmländska Hammarö har med två skivor hittills främst gjort sig ett namn på den internationella jazzscenen som trombonist. Kommande mars-albumet ”When you know” är första skivan där den självutnämnda jazzrebellen sjunger, vilket visar sig vara helt rätt drag. Titellåten, som finns ute på singel, är en väldigt smakfull och personligt kompott av jazz, r’n’b och soft hiphop som ingen vän av till exempel Sade får missa.
Wilmer på vita duken
Få svenska band är mer värda en dokumentär än Wilmer X och nu finns det en. ”När tiden stannar” premiärvisades på Göteborgs filmfestival och såväl rapporter därifrån som trailern känns tveklöst lovande. Regissören Stefan Berg, mest känd för Björn Afzelius-filmen ”Tusen bitar”, har inte bara velat berätta historien om Wilmer utan även om livslång vänskap och Malmö och Sverige under de snart 50 år som bandet har funnits. Biopremiär 7 mars.
Fullt upp för Wilson
”Fantasy finally forever” heter en ny ep med Jenny Wilson som släpps 28 februari. Som vanligt med popkonstnären från Sölvesborg finns en större idé bakom de nya låtarna: samtliga handlar om ungdomar i utanförskap. Tre av fyra låtar är redan ute och inte minst inledande ”Boy (please forgive me)” hör till det mest laddade hon har gjort. Som om inte det vore nog har Wilson dessutom skrivit musiken till Norrlandsoperans ”Älskarinnorna”, premiär i Umeå 8 mars.
LYSSNA PÅ HÅKANS BÄST JUST NU-LISTA!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads, Bluesky och Spotify för full koll på allt inom musik