Hårdrockens mest unika röst har tystnat för evigt
Sofia Bergström minns Ozzy Osbourne
Beskedet om Ozzy Osbournes död kommer som en chock.
Så sent som för några veckor sedan slog sångaren hela hårdrocksvärlden med häpnad med en sånginsats som trotsade alla odds.
Mörkrets furste skulle ju överleva oss alla.
För bara 18 dagar sedan gjorde Ozzy Osbourne sin sista spelning, som både soloartist och som frontman i det ikoniska hårdrocksbandet Black Sabbath. På arenan Villa Park i hemstaden Birmingham satte den 76-årige sångaren punkt på en drygt 57 år lång karriär med en ömhudad sånginsats som lämnade få oberörda.
Åldern, hälsoproblem och en ovanligt hård livsstil hade tagit ut sin rätt på den rullstolsbundna Ozzy, som egentligen ville mer än vad hans kropp tillät. Men den där rörande stunden i strålkastarljuset gav en strimma av hopp om att det definitiva slutet inte var nära. Att han hade mer att ge.
Under gårdagen somnade hårdrocksikonen in, omgiven av sina nära och kära, efter ett omtumlande liv och en karriär som saknar motstycke.
Omringad av död
Ozzy, eller John Michael Osbourne som han egentligen hette, växte upp i en arbetarklassfamilj i den brittiska industristaden Birmingham.
Innan musiken kom in i hans liv var Ozzy en vilsen, småkriminell själ som hellre ville supa sig till döds än att ställa sig på fabriksgolvet, fjättrad till en av maskinerna som höll hans pappa fången. Tanken på att sitta vid skolbänken med ansiktet i en bok kändes minst lika skräckinjagande för den unge britten som sedan barnsben hade känt att han aldrig passade in.
Det enda kneget Ozzy gillade var arbetet på ett lokalt slakteri. Innanför slakteriets blodstänkta väggar, omringad av stinkande inälvor och en doft av kött och död, kände Ozzy sig som hemma. Han såg det fina i det fula och fruktansvärda. En inställning som han i allra högsta grad bar med sig in i Black Sabbath.
Styrkan som sångare
Att Ozzy skulle bli en sångare, än mindre kunna leva på musiken, var långt ifrån en självklarhet.
Upptäckten av Beatles förändrade allt. Den inhemska rockmusiken satte inte bara färg på den betonggråa tillvaron i Birmingham utan gav också mening och riktning i Ozzys liv. Inte minst förde intresset honom samman med Tony Iommi, Geezer Butler och Bill Ward, med vilka Ozzy bildade Black Sabbath i slutet av 60-talet.
Då Ozzy, till skillnad från de övriga, inte kunde spela något instrument föll det på honom att plocka upp mikrofonen. Och med det fick killen som ofta ansågs vara en hopplös dåre plötsligt utlopp för all den frustration och osäkerhet som tyngde ner honom.
Att Ozzy inte var en klassiskt skolad sångare har alltid varit en av hans främsta styrkor. För det Ozzy saknade i teknik och finess kompenserade han med en närvaro och råhet som få andra sångare besitter. Hans säregna röst var tongivande i utvecklingen av musikgenren heavy metal.
Det räcker att lyssna på inledningen i öppningsspåret på Black Sabbaths självbetitlade debut för att förstå Ozzy som sångare.
”Oh, no, no, please, God, help me.”
Det finns ingen på den här planeten som kan leverera den frasen med ett sådant uppslitande vansinne som just Ozzy.
Filterlös och oförställd
Som soloartist på 80-talet, efter att ha fått kicken från Black Sabbath, blev Ozzy en metalartist som stod på egna ben. En Mörkrets Furste för oss i samhällets utkanter.
Trots ett tumultartat privatliv, präglat av tunga droger och kopiösa mängder med alkohol, lyckades Ozzy ännu en gång lämna ett stort avtryck i det kollektiva hårdrocksminnet.
Soloskivor som ”Blizzard of Ozz”, ”Diary of a madman” och ”Bark at the moon” är i dag minst lika ikoniska som Black Sabbaths mest tongivande alster.
Ozzy hade inte bara en unik röst utan satt också på en särdeles unik personlighet. Han var sig själv i alla väder. Filterlös och oförställd.
Det blev hela världen varse om på 00-talet med realityserien ”Meet the Osbournes”, där MTV:s kameror följde musikerns varje steg och på kuppen gjorde Ozzy till ett hushållsnamn. Jag var en av de miljontals människor som slaviskt följde serien och fascinerat såg på medan Ozzy släppte ut en svordom med varje utandning.
Det skulle krävas en betydligt längre krönika, kanske en doktorsavhandling rent av, för att till fullo fånga Ozzys omtumlande liv, musikaliska gärning och karriär.
Jag nöjer mig med att avslutningsvis konstatera att Ozzy hade legat i graven för längesedan om det inte vore för musiken.
Kärleken till hårdrocken har fångat honom vid varje fall. Fört honom tillbaka i de stunder då han svävat mellan liv och död.
Men nu har rösten som alltid har funnits där för oss och som vi har tagit för givet – genom barndomen, tonåren och vidare in i vuxenlivet – tystat för gott.
Och det känns redan så fruktansvärt tomt.
Vi kommer aldrig att glömma dig Ozzy.
See you on the other side.
