Håkan stjäl från de bästa och sjunger fantastiskt
Publicerad 2025-09-05
SINGEL Som så många gånger förr tar Håkan Hellström i från tårna och stjäl från de bästa men lyckas samtidigt röra sig framåt på ett sätt som imponerar.
Nya singeln ”Svindlande höjder” låter som en allra sista sång.
Håkan Hellström
Svindlande höjder
Tro & Tvivel/Amuseio/Warner
POP ”Jag stal varje textrad”, sjunger Håkan Hellström i nya singeln ”Svindlande höjder”.
Efter vårens månadsrabblande monolog ”Sweethearts” imponerar främst en sak: nivån av självmytologiserande som 51-åringen har uppnått ett kvarts sekel in i karriären. Den ständige Ullevi-underhållaren är, tillsammans med Ulf Lundell och Thåström, det närmaste vi kommer en svensk Bob Dylan.
Att Hellströms musik inte längre är särskilt förankrad i samtiden är närmast underordnat. Håkan har blivit en del av vårt DNA, vår egentliga kulturkanon om ni så vill.
Tvärtemot vad belackarna påstår är det givetvis genom stölderna som Göteborgssångaren har övertygat genom åren. Från starten har han haft ett så eget musikaliskt uttryck att han kan sno från lite vem som helst och få det att flyga (bortsett från möjligen The Killers och nutida listpop).
I denna Björn Olsson-komponerade ballad gör han återigen samma sak: stjäl från de bästa. Titeln tar han från Emily Brontës klassiska kärleksroman från 1847 (möjligen kan den också vara en passning till Kate Bushs klassiker ”Wuthering heights”). Den tragiska romansen mellan Catherine Earnshaw och Heathcliff passar hursomhelst som räksallad på korven i Hellströms stukade värld där vinden alltid verkar hålla tal vid en hamburgerbar. Texten med sina ”midnatt-cowboys” och ”white boy tears” likaså.
När refrängens svepande maj-ackord breder ut sig siktar Hellström på samma vis mot Burt Bacharachs orkestrerade höjder. Sättet som Västra Frölunda-sonen sjunger på, hur han alternerar mellan melodramatisk pratsång och skört luftiga sårbarheter, är ännu ett långfinger mot kritikerna. Raden ”aldrig tillräckligt bra” landar extra effektfullt i sammanhanget.
”Svindlande höjder” låter som ett bitterljuvt konstaterande, en allra sista sång. Givetvis är det knappast sant (tolfte albumet ”Svensk rost” kommer redan 17 oktober) men som alltid är Hellström skicklig på att regissera sin egen undergång.
Tankarna går rent musikaliskt till symfoniska skivan ”Illusioner”, som för övrigt spelades in på samma plats som nya videon är filmad – självfallet i en enda tagning.
Den långa scenen där Håkan dansar med en golvmopp över den holländska parketten på Konserthuset i Göteborg är så hellströmsk att Poseidon fäller en tår utanför.
LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads, Bluesky och Spotify för full koll på allt inom musik