Nördsmart om kärlekens alla sidor med Wet Leg
Publicerad 2025-07-11
ALBUM Inte riktigt samma knäckande popchock som debuten men Wet Leg har några högst potentiella livehits även på sitt andra album.
Wet Leg
Moisturizer
Domino/Playground
POP När ett band kommer till på det sätt som Wet Leg gjorde, som ett hobbyorienterat projekt skapat av kompisarna Rhian Teasdale och Hester Chambers hemma på Isle Of Wight för ”ha nåt kul att göra”, går det alltid att fundera på hur de ska ta sin grej vidare på andra sidan av succén.
Succé blev det nämligen sannerligen för tre år sedan med det självbetitlade debutalbumet, singelbomber som ”Chaise longue” och ”Wet dream” och både Grammys och Brit Awards. En pophype av det klassiska och för gitarrband numera ganska ovanliga slaget.
Låtarna som lekts fram under lång tid och helt utan press ska nu följas upp och levereras till ett skivbolag med hoppfulla marknadsplaner och en stor publik med förväntningar.
Kreativa låsningar kan uppstå av betydligt mindre.
Men Wet Leg tycks ha hanterat pressen med den oimponerade coolness som alltid har präglat såväl Teasdales texter som sättet hon sjunger dem på.
Teasdale är tydligare frontfigur nu, Chambers håller sig i bakgrunden och verkar nöjd med det. Dessutom har duon gjort sina tre turnémusiker till fullvärdiga medlemmar i orkestern.
Det hörs också att den nyblivna kvintetten har turnerat intensivt de senaste fyra åren, det är ett tajtare Wet Leg med mer självförtroende som presenterar sig på ”Moisturizer”. Alltjämt rotade i 80-talets new wave-rock som körts genom ett The Strokes-filter och marinerats av allehanda popkultur från de senaste tre decennierna.
Egentligen är nog låtarna generellt starkare också, men jag vet inte om det nödvändigtvis ska räknas till det positiva hos ett band vars allmänt icke-professionella aura var en del av grejen.
Visuellt försöker Teasdale få sitt band att alltjämt kännas skruvat och knasigt med lite skeva sexuella undertoner. Och den som söker nördsmart, sylvass lyrik hittar för all del mycket även här. ”He don’t get puss, he get the boot” heter det i förstasingeln ”Catch these fists”. Låten ”Davina McCall” är döpt efter en i Storbritannien välkänd ”Big Brother”-programledare, ”Jennifer’s body” efter en av många skräckkomedier som Wet Leg kollade på under albuminspelningen.
I övrigt handlar skivan till skillnad från den förra mycket om kärlek och förälskelse, både de berusande euforiska sidorna och dem som gör en orolig och dum i huvudet. ”I’m in love and you’re to blame” som Teasdale sjunger i utmärkta öppningsspåret ”CPR”.
Den och några spår till låter som potentiella livehits, och över huvud taget är ”Moisturizer” 38 underhållande minuter. Men som så ofta och möjligen ofrånkomligen blir fallet med uppföljare till debuter med så stark aura av kul och nu slår den inte undan fötterna på samma omtumlande sätt som ”Wet Leg” gjorde.
LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads, Bluesky och Spotify för full koll på allt inom musik