Kendrick Lamar låter mer städad än på länge
Publicerad 2024-11-25
ALBUM Kendrick Lamars Jack Antonoff-producerade överraskningsalbum ”GNX” är en förvånansvärt städad affär.
Återgången till en mer poppig hiphop känns för rapparen smått subversiv.
Kendrick Lamar
GNX
PGLang/Interscope/Universal
RAP Kendrick Lamar har länge varit sin generations mest tekniskt fulländade rappare, en av jazzfunkens främsta beskyddare och en bidragande orsak till att hiphopen blev världens mest strömmade och mest relevanta popmusik. Albumet ”Damn” sammanföll 2017 nästan exakt med tidpunkten då rappen seglade om rocken på streamingtjänsterna och markerade på sätt och vis slutet av en era (i dag ligger countryn i topp).
I fredags kväll överraskningssläppte 37-åringen sitt nya album såsom nästan blivit norm bland dagens dinosaurier. Sjätte skivan är en långt mer städad affär än föregångaren ”Mr Morale & The Big Steppers”, ett outtömligt dubbelalbum där Lamar rappade om inre frid till ljudet av steppande skor.
Den nya riktningen manifesteras genom att den nutida popmusikens främste producent Jack Antonoff är inblandad. Av allt som den Pulitzer-prisvinnande rapparen kunde göra var detta förmodligen det mest överraskande. På ”GNX” har Antonoff ett finger med i nästan varje spår. Taylor Swifts högra hand bidrar sannolikt till det orkestrala och honungslena. Stora delar av albumet består av en samtida nattradiosoul som för tankarna till The Weeknds senaste album ”Dawn FM”. Dessa påtagligt prydliga tre kvartar musik präglas annars av kalifornisk 90-talshiphop, dancehall och en väldigt egen minimalistisk rap.
Mariachi-sångerskan Derya Barrera sätter tonen till spanska gitarrer och staccatostråkar. På ”GNX” låter K-Dot den svårt dokumenterade Drake-beefen vila en stund – men han är inte mindre arg för det. ”Fuck everybody” rappar han inledningsvis och berör bland annat Lil Waynes besvikelse över att Lamar valdes som nästa års pausfågel på Superbowl – i Weezys egen hemstad New Orleans. G-funkiga ”Squabble up” tar snart vid som en solig bilfärd genom södra Kalifornien.
Den förrädiska känslan i beatsen består – ständigt ackompanjerad av Lamars sätt att rappa, som rakt in i en mörk tunnel mot en förestående katastrof. Hans oerhört påstridiga energi vid mikrofonen balanseras i en låt som ”Man at the garden” av ett bomullsmjukt beat.
I ”Reincarnated” återtar Lamar pianot som hiphopens viktigaste instrument med samma finess som på ”Damn”. Man får gå tillbaka till just det albumet för att hitta en lika klistrig och pianobaserad hiphop som titelspåret eller ”TV off”, musik som nästan känns specialskriven för Superbowl.
Lamar må vara motsatsen till den mummelrap som adresseras i ”Heart pt 6” (han är snarare den logiska arvtagaren till Marshall Mathers) men personligen föredrar jag när han lutar sig tillbaka lite, som i den Terrace Martin-producerade ”Dodger blue”.
Compton-rapparen bjuder in unga Kalifornien-kollegor som Az Chike, Peysoh och Young Threat. Men allra vackrast blir ”GNX” i två spår tillsammans med samtidens mest älskvärda r’n’b-artist SZA. I den ljuvliga ”Luther” lyfter hon och saxofonisten Kamasi Washington musiken till svindlande nivåer.
När samma sångerska får sista ordet i den utsökt neosouliga finalen ”Gloria” påminner paret om millennieduon Eminem och Dido, fast för 20-talet.
LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads, Bluesky och Spotify för full koll på allt inom musik