Rush återförenas: ”Ser fram emot att komma tillbaka”
Firar 50 år som band och hyllar bortgångne trummisen
Publicerad 2026-02-23
Det ikoniska rockbandet Rush återförenas och ger sig ut på turné.
Våren 2027 kommer kanadensarna till Europa och Sverige.
För Aftonbladet berättar sångaren och basisten Geddy Lee, 72, om upptakten till
bandets återföreningsturné och sorgen och saknaden efter Neil Peart.
– Neil känns aldrig särskilt långt borta.
2015 var det kanadensiska rockbandet Rush på turné i Nordamerika för att fira 40 år som band. Tanken var att ta turnépaketet över Atlanten och fortsätta firandet där, men under turnén meddelade Neil Peart, bandets trummis och textförfattare, att han tänkte pensionera sig.
Spelningen på The Forum i Los Angeles den 1 augusti 2015 blev trions sista.
Elva år senare berättar Geddy Lee att han och gitarristen Alex Lifeson inte kände sig klara med Rush när de klev av scenen.
– Jag och Alex kände att vi hade ouppklarade affärer. Vi ville desperat ta turnén till Europa, säger sångaren och basisten över Zoom från ett hotellrum i London.
– Det störde mig jättemycket, jag var rätt upprörd. Men samtidigt var jag också glad för Neils skull. Han såg fram emot att spendera mer tid med sin fru och dotter.
Pearts efterlängtade pensionärsliv blev dock inte särskilt långvarigt. 2017 diagnosticerades han med en aggressiv form av hjärncancer och tre år senare, 67 år gammal, tog han sitt sista andetag.
”En olycklig tid”
För Lifeson blev musiken och sidoprojektet Envy of None ett sätt att hantera sorgen och saknaden efter Peart. Men för Lee kändes musik som minerad mark.
– Jag tappade lusten att spela, vilket var ironiskt eftersom jag var omringad av min samling på över 350 basgitarrer. Och jag hade precis skrivit en bok om min kärlek till basgitarren. Jag brukade gå ner i min studio och sitta bland detta överflöd av sällsynta vintageinstrument utan någon lust att spela ett. Det var en olycklig tid.
Lee poängterar att detta var under pandemin, i ett till stora delar nedstängt Kanada.
– Jag var fast i mitt hus med alla tankar och känslor.
För att hålla sig sysselsatt och samtidigt bearbeta sorgen vände sig Lee till skrivandet. Innan han visste ordet av satt han och skrev på sin självbiografi (”My Effin’ Life”, reds. anm.).
– Jag upplevde något av en katarsis. Att skriva om de tidiga dagarna med Rush, när Neil gick med i bandet och alla våra äventyr tillsammans, var bra och helande för mig. Det fick mig att le igen.
Vad saknar du mest med Neil?
– Jag saknar hans sunda förnuft och kreativa anda. Han var en inspirerande person att vara omkring. Han tänkte inte som alla andra.
Förälskade sig i musiken igen
Med förlusten av Peart kändes Rush som ett avslutat kapitel. Men en inbjudan från Dave Grohl om att uppträda på hyllningskonserterna till Foo Fighters avlidna trummis Taylor Hawkins hösten 2022 förändrade allt, berättar Lee.
– Att spela vår musik live inför publik igen kändes för Alex och mig som att vi på sätt och vis återtog äganderätten till den.
Bakom kulisserna uppmuntrades Lee och Lifeson att dra igång Rush igen. De diskuterade det, men Lifeson tyckte inte att det var rätt tajming.
– Han var inte säker på att han rent fysiskt skulle klara av att turnera, förklarar Lee. Han har allvarliga matsmältningsproblem och artrit, två goda skäl att inte åka ut på turné.
Men fröet till en återförening hade såtts och i slutet av 2024 började duon regelbundet jamma tillsammans i Lees hemmastudio.
– Vi var förfärligt dåliga. Vi glömde hela tiden bort olika partier, men vi skrattade gott åt det. Och jag tror att vi förälskade oss i våra låtar igen.
Gradvis blev snacket om en återföreningsturné allt seriösare. Efter en flera veckor lång vistelse på en hälsoklinik i Europa kände sig Lifeson fysiskt redo att ge sig ut på vägarna igen.
– Jag sa: ”Härligt, men vi har ett problem. Vi har ingen trummis.”
Jakten på Pearts ersättare
Lee och Lifeson hörde sig för och blev tipsade om Anika Nilles, en frilansande trummis från Tyskland som hade imponerat på Lees bastekniker under en Jeff Beck-turné.
Lee och Lifeson bjöd in Nilles till Kanada för några dagars förutsättningslöst jammande. Lee berättar att det kändes ovant för alla inblandade.
– Vi hade ingen färdplan alls. Vi hade ju aldrig gjort något liknande förut. Och att ta in någon att sitta på den plats som Neil satt på i så många år är ingen lätt begäran.
– Vårt första intryck av Anika var att hon hade ett otroligt tekniskt djup, fortsätter han. Vi insåg rätt fort att hon rent tekniskt sett kan spela vad som helst. Men att på riktigt förstå Rushs musik var nog en utmaning för henne – hon hade inte växt upp med våra låtar.
Lee och Lifeson slog sig ned med Nilles för att tillsammans gå igenom delar av Rushs låtkatalog och analysera Pearts spelstil, något som verkade ha effekt på den betydligt yngre trummisen som inte ens var född när bandet fick sitt stora genombrott med ”Moving Pictures” 1981.
– Sista dagen gick vi igenom alla låtar som Anika hade övat på och hon var otroligt bra. Vi stod där med stora leenden på läpparna. Jag minns att jag efteråt gick in till vårt crew i kontrollrummet. De log stort, en av dem hade till och med tårar i ögonen. Det var riktigt fint.
Lee och Lifeson såg ingen anledning att leta vidare efter en annan trummis. Senare samma dag erbjöd de Nilles jobbet.
Hur reagerade hon?
– Hon blev alldeles överväldigad. Jag kan ju inte uttala mig om hur hon tänkte där och då, men det var rätt uppenbart att hon inte förväntade sig att få frågan.
”Tack för att ni har väntat”
I början av juni inleds Nordamerika-vändan av återföreningsturnén ”Fifty Something”. Utöver att fira 50 år av Rush är turnén också en hyllning till Peart.
– Neil känns aldrig särskilt långt borta. När jag och Alex repar känns det som att han är där och skrattar åt oss, berättar Lee.
Han tillägger att de har repat regelbundet och hårt sedan de tog beslutet att komma tillbaka, men att inlärningskurvan har varit lång.
– Det är en utmaning att dels komma ihåg alla arrangemang, och dels använda fingrarna igen. Alex hade aldrig slutat spela, så han var i bra form när vi började repa. Så var det inte riktigt för mig. Min fingerfärdighet börjar sakta komma tillbaka, men mina fingrar gör mig verkligen förbannad vissa dagar.
Fans i Europa får dock vänta till våren 2027. Den 8 april kommer de till Sverige och Avicii Arena, 14 år efter senaste spelningen på svensk mark.
– Vi ser fram emot att komma tillbaka. Tack för att ni har väntat så tålmodigt på oss.
