Springsteens rariteter är ofta mer snooze än soul
Uppdaterad 2025-06-27 | Publicerad 2025-06-17
JÄTTELÅDA ”Tracks II” är Bruce Springsteens största vårstädning av sitt arkiv hittills.
Det riktiga guldet är dock svårare att hitta än tidigare.
Bruce Springsteen
Tracks II: the lost albums
Legacy /Sony
”I seen the arrow on the doorpost, saying this land is condemned...”
Allt är Bob Dylans fel. Det mesta är ju det.
Efter samlingsboxarna ”Biograph” och ”The bootleg series vol 1–3” har förväntningarna på outgivna låtar blivit omöjligt höga. Nånstans i bakhuvudet finns alltid drömmen om att hitta en ny ”Blind Willie McTell”. Det vill säga en okänd diamant som är lika tung och central i artistens katalog som de officiella klassikerna.
Det händer i princip aldrig.
En annan som har höjt ribban till Armand Duplantis rekordhöjder är Bruce Springsteen. Den första ”Tracks”-boxen från 1998, där han plockade ihop fyra cd-skivor med outgivna och förlorade låtar, alternativa versioner och singelbaksidor ur sitt arkiv, är precis lika nödvändig i ett hem som albumen ”The river” och ”Born in the USA”. När jag lyssnar på den kan jag fortfarande komma på mig själv med att svära högt. Hur fan kunde han välja bort de här låtarna?
Det finns mer i Springsteens lager. Mycket mer. Den andra delen av ”Tracks” innehåller sju outgivna album, inspelade mellan 1983 och 2018. 72 av de 83 låtarna har över huvud taget inte släppts i nån annan version. Inte ens de mest inbitna Springsteen-arkeologerna visste att de flesta spåren existerade. Flera av albumen har Springsteen bara spelat upp för sin familj och sina närmaste vänner. Arbetet med att sammanställa ”Tracks II” började under pandemin. Max Weinberg har nyligen sagt att han kallades in för att lägga nya trummor på ett femtiotal av låtarna. Det är, med viss marginal, den mest massiva utgåvan med ”nytt material” som Bruce Springsteen har givit ut.
Det kanske är enklast börja med vad ”Tracks II” inte innehåller. Den mytomspunna skivan ”Electric Nebraska” släpps inte den här gången heller, om den nu nånsin kommer att göra det. Det vill säga versionen av ”Nebraska” som Springsteen spelade in med The E Street Band innan han bestämde sig för att ge ut sina spartanska och hembrända demoversioner i stället. Däremot inleds boxen av ”LA garage sessions ’83”. Inspelningarna, som Springsteen har släppt små portioner av förr, består av skisser och utkast som binder ihop just ”Nebraska” och ”Born in the USA”. Allihop har läckt för flera årtionden sen på bootlegs som ”Lost masters”-serien och har funnits på Youtube i åratal. På den tiden mixade Springsteen rockabilly och surfrock med karga folkballader. Det är på tiden att fanfavoriter som ”Sugarland”, ”The Klansman”, ”Follow that dream” och ”County fair” presenteras ordentligt och får ett riktigt hem.
Musiken på ”Streets of Philadelphia sessions” är inspelad ungefär tio år senare när Bruce befann sig mitt uppe i en av sina största identitetskriser, rent musikaliskt. Precis som på den Oscar-belönade singeln som albumet är döpt efter mixtrar han med loopar, trummaskiner och synthar. Det skapas ett urbant och kyligt ljudlandskap som passar skymningen i texterna om kärlek och uppbrott. Meningen var att ”Streets of Philadelphia sessions” skulle vara en fortsättning på Springsteens relationsskivor, nästa kapitel efter ”Tunnel of love” och ”Human touch”. Det är också lätt att förstå varför inspelningarna strandade. Springsteen känns inte riktigt bekväm i den elektroniska ramen. Flera av de mer hiphopinfluerade beatsen låter dessutom ruskigt daterade i dag.
”Faithless”, ett soundtrack till en film som aldrig blev av, är inte heller den andliga och omskakande gospelskiva som vissa av oss hoppas på att Springsteen ska göra nån gång. Melodierna är tyvärr mer snooze än soul.
Det är över huvud taget svårt att sätta några stjärnor och utropstecken bredvid låttitlarna. Det finns inga dolda skatter här. Ingen ny ”Stray bullets”, ingen ”Loose ends” och definitivt ingen ”Back in your arms”, för att bara nämna tre stycken av Springsteens bästa sidospår från förr.
Det saknas inte goda ansatser. Som när Bruce återvänder till de solbrända ökenlandskapen i sydvästra USA nära den mexikanska gränsen på albumet ”Inyo”. För den amerikanska ursprungsbefolkningen i Kalifornien betyder titeln ”boplats för den stora anden”. Springsteen har bland annat anlitat mexikanska mariachi-musiker i studion och ”Inyo” blir ett lite varmare syskon till ”The ghost of Tom Joad”.
Det går att hitta flera poänger med ”Somewhere north of Nashville” också, som spelades in nån gång i mitten av 90-talet. En hästgrogg av country, honky tonk och roadhouserock. Här får bland annat de gamla singelbaksidorna ”Janey don’t you lose heart” och ”Stand on it” en ny skepnad och ett tydligare twang. Förutom när musiken närmar sig svenska dansband kan ”Somewhere north of Nashville” vara den mest uppsluppna rodeon som Springsteen har släppt vid sidan av ”The Seeger sessions”.
Men för varje ljusglimt finns det lika många motargument. Det går att räkna upp flera skäl till att samtliga album har pausats. Man förstår varför Springsteen inte har gett ut dem förrän nu. Flera låtar och texter saknar nåt. De är mer work in progress än kärnfulla. Undantaget heter ”Twilight hours”, en skiva som blev en sorts förstuga till albumet ”Western stars”.
Bruce Springsteen är alltid som bäst när han, med stjärnögd respekt, ser upp till giganterna som har gått före honom. ”Twilight hours” är en hyllning till kompositören Burt Bacharach och textförfattaren Hal David som har skrivit och spelat in otaliga evergreens till och med bland andra Dionne Warwick, Jackie DeShannon, Dusty Springfield och Brook Benton. Det lät som att de stoppade ner brända hjärtan i en dyr smoking eller designklänning.
Förutom vissa ögonkast åt Roy Orbisons håll är det enda gången som Springsteens musik befinner sig i en ny miljö på ”Tracks II”. Stora melodier och stora stråkar sveper in över höstlöven i kvällsljuset, över de ensamma trottoarerna och de tomma bardiskarna. ”Twilight hours” är inte heller riktigt färdig men dit får Springsteen gärna återvända. Det låter som att han har en egen version av Frank Sinatras konceptalbum ”September of my years” och ”Watertown” i sig.
Poängen med alla fotnoter och anteckningar på ”Tracks II” är att Springsteen blir ganska mänsklig. Musiken är ett exempel på hur många timmar, månader och år som krävs för att göra en fantastisk låt. Boxen visar också hur länge vissa låtar måste resa och lagras innan de hittar hem.
De bästa artisternas möda och tålamod är fascinerande. Ditt favoritalbum kan bygga på att sex eller sju andra skivor behövde ställas in.
De flesta lyckas ändå inte med att skriva och gömma undan en ”Blind Willie McTell”.
BÄSTA SPÅR: Just nu växlar jag mellan ”Sunday love” och ”Late in the evening” från skivan ”Twilight hours”. Och ”Fugitive’s dream (ballad)”.
Fotnot: ”Tracks II: the lost albums” släpps 27 juni. Boxen ges bland annat ut på nio vinylskivor eller sju cd-skivor. En nedbantad version med 20 låtar, ”Lost and found: selections från the lost albums”, ges också ut på två lp och en cd.
LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads, Bluesky och Spotify för full koll på allt inom musik