Mondo når oväntat högt
Så bra är stavhoppskungen Armand Duplantis första singel ”Bop”
SINGEL En sak överraskar mer än något annat med stavhoppskungen Armand Duplantis första singel:
Den är rätt bra.
Mondo
Bop
Hoss Music/Sony
POP För snart två år sedan släppte David Ritschard sin briljanta ”Duplantis blues” och vid en snabb sökning framgår det att streamingtjänsterna redan rymmer ett helt gäng låtar om den svenskamerikanske stavhoppsgiganten.
Egentligen är det inte så förvånande. Den sortens karismatiska, exceptionellt talangfulla idrottsstjärnor som Armand ”Mondo” Duplantis får det här landet inte så många av per århundrade, och grenen han tävlar i bjuder givetvis in till att använda som metafor i låtar om att både hoppa högt och falla hårt.
Aningen mer förvånande är att ”Mondos” första egna försök inom musik faktiskt visar sig vara riktigt lyckat.
Eller: på ett annat sätt inte förvånande alls. Den sortens vinnarskalle som Duplantis är utrustad med skulle sannolikt inte acceptera att släppa ifrån sig något bara för att det är ”kul att göra en låt”.
Inte för att ”Bop” på något sätt är sensationell – det rör sig om rätt konventionellt lättstudsande r’n’b-pop med viss latindoft av en sort som visat sig fungera bra på Spotify i ganska många år nu – men i den lilla genren ”idrottsstjärnor som ger ut singlar” sticker Duplantis ut som en oväntat känslig och uttrycksfull sångare.
Det här kan rentav vara den mest habila låten från en svensk idrottare sedan bandylegenden Gösta ”Snoddas” Nordgrens klassiker ”Flottarkärlek”. eller möjligen längdhopparen och häcklöparen Cacka Israelssons minst lika klassiska ”Gamle Svarten”. Och nej, jag har inte glömt vare sig Pernilla Wibergs ”Privilege”, Mats Wilanders ”När man har funnit glädjen”, Ricky Bruchs ”Mig fångar ingen brud” eller ”Alla vi” med Friends In Need.
Det känns faktiskt som att vi kan behöva gå tillbaka till ”Break it up” med 80- och 90-talens amerikanske sprint- och längdhoppsgigant Carl Lewis för att hitta ett lika gediget exempel på hittig soulpop av en friidrottare.
För refrängen i den koncisa ömhetsbetygelsen ”Bop” är av det synnerligen snabbklibbande slaget. Låten låter som en fullt möjlig klubbhit, och det finns kanske skäl att anta att det stora skivbolaget inte skrev kontrakt bara för att Duplantis råkar vara bäst i världen på något helt annat än att sjunga.
Låtskrivaren och producenten Emil Berg, som tillsammans med Rasmus Wahlgren och ”Mondo” själv ligger bakom låten, säger till P3 Nyheter att de har gjort musik ihop i tre år, att de redan har fått ihop ett 30-tal (!) låtar och att det kommer fler singlar under året. Ett album sägs vara planerat till nästa år.
För att lyckas med en popkarriär krävs minst lika stenhårt fokus som för att slå världsrekordet i stav och vi får väl trots allt utgå ifrån att huvudfokuset fortsatt kommer att vara att spöa egna toppnoteringen på 6,26. Men ”Bop” indikerar åtminstone att Armand Duplantis har lyckats med något så sällsynt som att skaffa sig en pophobby han inte behöver skämmas för.
LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads, Bluesky och Spotify för full koll på allt inom musik