Trevligt för stunden – men bitvis också ganska trist
Publicerad 2025-06-06
ALBUM Ibland dansar Johnny Cash bugg med Belzebub under trivsamma former, andra gånger hörs trist arenarock på autopilot.
På ”God of angels trust” möter lyssnaren ett Volbeat av varierande kvalitet.
Volbeat
God of angels trust
Volbeat/Universal
HÅRDROCK Egentligen är det ett mindre mirakel att ”God of angels trust” når skivhyllorna och streamingtjänsterna i dag. Med tanke på sångaren Michael Poulsens återkommande problem med plågsamma polyper i stämbanden har en ny Volbeat-skiva inte känts som någon självklarhet.
2021, inför släppet av ”Servant of the mind”, berättade frontmannen för Aftonbladet att han i perioder hade svårt att prata. Vissa dagar var det rent av plågsamt att andas.
För att vila rösten mellan och efter operationer sattes Volbeat på tillfällig paus efter turnén för ovan nämnda skiva. Under tiden har Poulsen, som i våras fyllde 50 år, satsat på sidoprojektet Asinhell, till vilket han har grävt upp sina dödsmetallrötter från dagarna i Dominus. Med varm hand lämnade han över sjungandet till bandkamraten Marc Grewe.
Först i höstas, efter en tredje stämbandsoperation och en lyckad rehabilitering, kände sig frontmannen i form för Volbeat – med allt vad det innebär.
”God of angels trust”, danskarnas nionde album, skrevs och spelades in på tre veckor. Skivan ger inte känslan av ett hastverk som snabbt slängts ihop men består helt klart av spridda skurar.
På ena sidan av spektrumet finns ”Time will heal” och ”Acid rain”, där Volbeat går på arenarock-autopilot. Låtarna, som båda bärs framåt av en sorgtyngd och generisk refräng om livets tuffa prövningar, har fansen hört tusen gånger förr. Det är frustrerande förutsägbart och trist.
Andra gånger spiller Poulsens arbete med Asinhell över på slutresultatet. I ”Better be fueled than tamed” och ”Devils are awake” korsbefruktas bandets bekanta Metallica-metall med dödsmetall och Slayer-thrash under rätt lekfulla och trivsamma former.
Men Volbeat är, i vanlig ordning, som mest övertygande i det där oheliga gränslandet mellan heavy metal och hillbillyrockabilly. En uppiggande plats dit få andra vågar vandra.
I – håll i er nu – ”In the barn of the goat giving birth to Satans spawn in a dying world of doom” buggar Johnny Cash loss med Belzebub på ett svettigt dansgolv.
Under ”Enlightening the disorder (By the monster’s hand part two)” föreställer jag mig hur Slayer och ZZ Top går hand i hand på en uppfriskande promenad längs en flod av rykande het lava, samtliga med sotsvedda skägg och första gradens brännskador.
Det är också här som Poulsens röst, vilken inte bär några som helst spår av de senaste årens svårigheter, verkligen kommer till sin rätt.
Synd att Volbeat inte leker mer i den sandlådan. Då skulle de kanske närma sig det sena 00-talets formtopp för första gången på väldigt många år.
BÄSTA SPÅR: ”Enlightening the disorder (By the monster’s hand part two)”.
LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!
LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads, Bluesky och Spotify för full koll på allt inom musik