En omtumlande och extremt hudlös comeback
Uppdaterad 2025-09-08 | Publicerad 2025-09-06
KONSERT Kalla det inte för en comeback.
Det är mer än så.
En av årets mest udda och omtumlande konserter.
David Ritschard
Plats: Södra Teatern, Stockholm. Publik: Drygt 400 (fullsatt). Längd: Två timmar och tjugo minuter, inklusive paus. Bäst: ”När jag ser en bro”, ”Än går det vågor” och ”Vi ses snart igen”. Sämst: En anmärkning i marginalen, och med all respekt för kvällens alla tolkningar, men Ritschard har andra och egna original som kunde ha lyft konserten några meter till.
Före konserten försöker en av vakterna på Södra Teatern leda publiken rätt uppför trapporna:
”Ska ni se Davis Ritschard? Den här vägen.”
Davis? Davis Ritschard?
Tja, varför inte?
Med tanke på hur mycket som har hänt sedan David Ritschard stod på en scen hade jag inte blivit förvånad om han hunnit byta namn också.
Efter två rejält offentliga kollapser, efter blödande magsår och diabetes, efter en inflammerad bukspottskörtel som tvingade Ritschard att skjuta upp de här konserterna tidigare i år, efter en skilsmässa och efter att hans band lämnade honom under oklara omständigheter och efter att ha spolat kröken – vad ska man vänta sig?
De flesta i lokalen, inklusive David själv, är nog mest glada över att den gröna linjens destruktive countrybard är vid liv.
I början verkar Ritschard skräckslagen. Om hans uppspärrade ögon kunde tala där han sitter på sin pall hade de antagligen skrikit efter hjälp. Kroppen är så spänd att tatueringarna nästan trillar av armarna.
Han sväljer, gapar, darrar på rösten mellan låtarna och lyckas ändå sjunga obegripligt bra.
Det nya bandet måste nämnas. Det består av kapellmästaren Jonatan Lundberg på piano och gitarristen Ola Gustafsson. Mellan dem står en blåssektion med Linnea Jonsson, Olle Eklind och Simon Skogh. Ett av instrumenten är en sousafon. Efter pausen får Ritschard även starkt stöd av låtskrivaren och artisten Jenny Almsenius.
Det är inte direkt en klassisk sättning för country. Ibland låter det som att blåsarna demonstrerar på första maj. Ibland flyttar de musiken till New Orleans eller en teaterbar i Berlin. Pianot rullar ungefär åt samma håll. Och när Ola Gustafsson inte spelar pedalsteel verkar han ha stämt gitarrerna efter balladen ”I’ll be gone” från Tom Waits skrotopera ”Frank’s wild years”.
Utan vare sig bas eller trummor placeras Ritschards person och röst i ett obarmhärtigt centrum. Han kan inte gömma sig. Det är extremt hudlöst.
Han kallar setet för sin personliga kulturkanon. Det består av låtar som gjorde honom till den han är. Fokus ligger på visor, progg och psalmer. Han sjunger Olle Adolphsons ”Sigge Skoog” och Thorstein Bergmans ”Om du nånsin kommer fram till Samarkand”. Han gör Dan Berglunds ”Bullen hade firat” och Björn Afzelius ”Balladen om K”. Han tillägnar varsin låt till sin exfru och till sin nya flickvän.
Vad han väljer att framföra, och varför, spelar till slut ingen roll. Det är förvandlingen som sker på drygt två timmar. Det syns och märks hur skräcken i ögonen sakta försvinner, hur axlarna slappnar av och ryggen rätas upp. Allt framför en publik som, oavsett vilket, hade burit honom över gator och torg om benen inte bar längre.
Det blir bara bättre och bättre och bättre. Till slut rasar valserna och hymnerna fram med en hetta som borde vara omöjlig med den här sättningen. Borta vid flygeln knyter Jonatan Lundberg näven i en segergest flera gånger.
Versionen av ”När jag ser en bro”, en favorit som han tydligen inte har spelat sen han uppträdde på klubben Melodybox i Hökmossen, är så förblindande vacker att det svartnar lite för ögonen. Covern på Mikael Wiehes svenska översättning av Bob Dylans ”Masters of war” är en annan och mer ilsken höjdpunkt. Arrangemanget ligger rätt långt bort från det Ritschard har gjort tidigare. Längre bort än Flen.
Men det är till slut Bajen-psalmen ”Vi ses snart igen” som får konserten att kulminera, när ”alléz-alléz-socialgrupp tre”-klackarna i publiken får den lilla teatern att dåna som Nya Söderstadion. Ingen hade blivit förvånad om någon tände en bengal uppe på andra läktaren.
Att David Ritschard mitt i allt även hinner med att tackla omkull ”Fait accompli” av och med Benny Anderssons Orkester och Tommy Körberg blir nästan logiskt.
Och en gång till – varför inte?
Man känner igen David mot slutet, då han ler, tar i så att armarna skakar och nästan lättar från golvet av texterna, melodierna och publiken.
Ingen vet kanske var det här tar vägen, men det är i alla fall något slags seger.
David Ritschard är tillbaka där han antagligen hör hemma. Han slänger ut rosor till fansen och ser lättad ut när han till sist och lite motvilligt lämnar scenen.
David Ritschard gör 14 utsålda konserter till på Södra teatern i Stockholm fram till den 9 november.
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads, Bluesky och Spotify för full koll på allt inom musik